Jämtlands hittegods


10px

En jojkande nigerian. En poetisk tränarduo. En stad med nytt självförtroende. Hur stor del Östersunds FK:s kulturella gärning har i framgången vet ingen.
– Spelarna blir knappast tekniskt bättre i fotboll av att stå på scen, men de blir modigare. Också som människor, säger tränaren Graham Potter.

Artikel ur Magasinet Fotboll #4-2017.

"Piiip, Piiip, Piiip." Ljudet är mekaniskt och upprepas så regelbundet att det inte går att bortse ifrån att det låter onaturligt. Ändå syns inte en enda fågel till, vilket är mindre konstigt med tanke på att det är minusgrader. "Piiip, piiip, piiip", fortsätter det.
– Det är ett rovfågelläte som ska spelas upp. Vi har haft problem med duvor, men det verkar inte ha hjälpt. När vi kollade för ett tag sedan hade de byggt bo i en av högtalarna, säger Lasse Landin och pekar upp mot A-läktarens tak.

Om ordförande Daniel Kindberg omskrivits som hjärnan, arkitekten och plånboken bakom succébygget, så är frågan hur Lasse Landin ska etiketteras. Officiellt är han kanslichef. På visitkortet skulle han kunna lägga till: historiebok, hårddisk, lungor och hjärta. Är det någon som kan teckna klubbens biografi sedan bildandet 1996 så är det Lasse Landin.
– Jag tänker aldrig att vi lever i en dröm som kan ta slut. Snarare funderar vi alla varje dag på hur vi kan ta nästa steg. Det är som Thåström sjunger, "stå aldrig still".

Jämtkraft Arena ligger utkastad på I5:s forna militärområde. De öppna hörnen skapar en fridfull atmosfär där naturen bidrar till en fin kuliss. Ute på planen pågår en övning där två lag möts i en målfri övning som går ut på att behålla bollen. Stämningen är uppåt och även om Graham Potters bedömningar ibland ifrågasätts högljutt så är det ingen tvekan om att det är en grupp som signalerar harmoni.
– Vi är väldigt bra på att ta hand om människan. Tittar man på den trupp vi har är det många som har ratats och kasserats i andra klubbar. Men här har de fått en ny chans att blomma, säger Lasse Landin.

Att peka på en enda parameter som avgörande vore förmodligen orättvist. Visst är Graham Potters avtryck otvetydigt såväl i Östersund som i Europa. Men assisterande tränaren Billy Reid och resten av staben, samt alla andra runt laget och klubben får inte glömmas bort, menar Lasse Landin.
– Som gammal lärare är jag övertygad om att utbildning gör människor bättre. Och här har vi en ledning där nästan alla har någon form av universitetsutbildning.

Lasse Landin kliver in genom mittdörrarna och tar täten genom den långa katakomben under huvudläktaren. Ut ur ett av rummen kliver Bengt-Uno "Våfflan" Nilsson och hälsar glatt. Han som öppet berättar om sitt tidigare liv som alkoholist och hur han fick drygt 20 barn på ett bräde när han kom till klubben. I ett intilliggande och minimalt rehabrum pågår behandling av en av de yngre spelarna som har svårt att släppa mobilen samtidigt som högerlåret får en rejäl knådning av massören.
– När PAOK Thessaloniki kom hit undrade de varför de var tvungna att träna på vår träningsanläggning. De blev lite paffa när de förstod att de var på själva arenan. Då har man vunnit halva matchen, flinar Lasse Landin och fortsätter mot den södra kortsidan.

– Som gammal lärare är jag övertygad om att utbildning gör människor bättre. Och här har vi en ledning där nästan alla har någon form av universitetsutbildning.

Lasse Landin.Där har ett provisoriskt pressrum ställts i ordning. Ett partytält, modell större, med ett indraget varmluftsrör och ett gäng fällbara stolar gör det svårt att föreställa sig att detta kan vara platsen där en åttondelsfinal i Europa League ska sammanfattas om ett par månader.

Men Östersunds FK har inte bara gjort sig känt för att få spelare att lyfta mot alla odds. Som en gest, eller kanske snarare av ren nödvändighet, har Lasse Landin och ett par andra på kansliet fått flytta till baracker strax utanför arenan.
– Uefa gillar inte att motståndarna måste passera vårt omklädningsrum på väg till pressrummet. Dessutom, skulle vi gå vidare och möta Milan, så kommer rummet att vara alldeles för litet. Men vi löser det, vi är bra på att lösa grejer.

Det går att ana en viss nervositet i samlingslokalen i Ungdomens hus där dagens repetitioner ska genomföras. Premiären är bara ett par dagar bort och flera dikter och rhymes är ofärdiga. Årets tema är samisk kultur och konstnärlig ledare är Maxida Märak, som är artist och samisk människorättsaktivist.
Trots att tiden är knapp är hon lugn, förutom vid ett par tillfällen då hon blir förbannad på att spelarna har svårt att sluta babbla i mun på varandra.
– Men jag känner mig hur trygg som helst. Vi kommer att fixa detta till uppträdandet, säger hon och delar in alla i olika grupper.

Maxida Märak coachar ÖFK-spelarna och lägger tunga beats till deras texter.

Tränarduon Reid och Potter väljer att läsa upp dikter. De flesta av spelarna framför egenförfattade raptexter. Nigerianske Alhaji Gero ber till och med om att få jojka.
– När Maxidas mamma var här och jojkade så skrattade Gero. Hon sa att det var okej att skratta, men att det faktiskt var hennes innersta känslor hon framförde. Då gick Gero fram, bad om ursäkt och kramade om henne, säger Lasse Landin.

Eftermiddagen flyter på med att alla får framföra sina verk. Några stakar sig och släpper inte blicken från pappret. Andra hamnar på en imaginär estrad och släpper loss ordentligt. Alla får applåder. Någonstans där hittar vi också kärnan i det som sker här och nu. Att våga släppa kontrollen och kliva in i ett sammanhang man inte behärskar. Rimmen och verkshöjden spelar mindre roll. Det är modet som belönas.
– Spelarna blir knappast tekniskt bättre i fotboll av att stå på scen, men de blir modigare. Också som människor, säger Graham Potter.

Östersunds huvudtränare piper i väg en stund för att planera morgondagens träningsmatch. Flera av startspelarna är på landslagsuppdrag så några med mindre speltid kommer att få chansen.
– Vad vi gör är att försöka skapa en miljö där människan är deltagande och ingår i ett sammanhang. Just kulturbiten kanske inte är högst upp på allas lista, men vi jobbar med att med att bli bättre på mer än att spela fotboll. Inte minst att stärka självförtroendet, säger Graham Potter inne på sitt spartanska kontor.

Hans förklaring till klubbens framgångar är om inte modesta, så åtminstone så långt från skryt det går att komma. Likt en bonde som blickar ut över en mager teg, konstaterar 42-åringen från Solihull utanför Birmingham att Östersund som stad är vad den är – på gott och på ont.
– Vi gör det inte bättre än någon annan, vi gör det bara annorlunda. När jag kom hit för sju år sedan fanns det inte riktigt någon kultur i klubben, snarare en negativ sådan. Den vi har nu har fått växa fram successivt. Vi kunde inte ens värva en spelare från Norrlandskusten tidigare. Vi fick locka folk med att sälja in en känsla av vad klubben och staden kunde erbjuda, säger han.

Isbrytare blev David Accam. När Östersunds FK lyckades värva honom från engelska Evesham United öppnades en ny värld för jämtlänningarna. När ghananen hade gjort åtta mål på 13 matcher var han förlorad för ÖFK. Men vinsten var än större. Plötsligt kunde flera tänka sig att flytta till staden som var mer förknippad med skotercross än fotboll.
– Sedan kom det ett gäng bra spelare som inte var de högst värderade hos andra klubbar. Men de var så bra att vi kunde jobba och utveckla dem. Och det är bara så vi kan vara med och utmana de stora, säger Graham Potter.

Sotirios Papagiannopoulos fick aldrig chansen i storklubbarna i Stockholm. Snacket var att han alltid gjorde matchavgörande misstag, säger Lasse Landin.

Han hoppas att de som har stuckit vidare efter sin tid i ÖFK har fått minst lika mycket livserfarenhet som fotbollskunskap med sig. Även om fotbollen är en stor del av spelarnas identitet, så är livet längre, menar han.
– Jag hoppas att de har lärt sig lite mer om sig själva under sin tid här. Lite av det går ju kultursatsningen ut på. Att ta oss ur vår "comfort zone". Det är då man på allvar börjar jobba med människan.

Hängande i luften finns ett rim från mittbacken Tom Petterssons nyss upplästa strofer. Han kan ha satt fingret på fenomenet ÖFK bättre än någon annan hittills lyckats med:
"En trupp full av spelare från hittegodsavdelningen. Passa inte in nånstans. Men kanske var det meningen."

Genom fönstret ser vi hur snön har börjat falla medan ett par av juniorlagen är på plats på konstgräset. ÖFK:s steg mot någon form av humanistisk och aktivistisk fotbollsverksamhet syns inte enbart ur pr-perspektiv, lättsålda yttringar som när spelarna vistas i kulturella sammanhang, när klubben hbtq-certifieras eller när man inleder samarbeten med sudanesiska Darfur United.

ÖFK - löpsedlar.Det finns en förankring på djupet. Ta bara fysioterapeuterna Frida Eklund och Jenny Larsson, som sköter allt kring spelarnas fysiska mående men också håller i förberedelseträningen för spelarna.
– Det är en del som har höjt på ögonbrynen över att vi är tjejer. Inte minst när vi har varit utomlands, säger Jenny Larsson.

Hon är adopterad jämte och flyttade hit från Arvika 2004. Jenny Larsson tror att den positiva kulturen inom klubben är unik och något som kanske till och med chockar en del spelare när de är nyanlända.
– Åtminstone tre spelare har kommit hit med ganska kaxig och tråkig attityd. Då gäller det att ta de direkt och förklara att det är detta som finns och de medel vi har att jobba med. Men vi ställer upp för varandra och de får gärna ringa sent på kvällen om de behöver hjälp.
– Till slut faller masken och de blir en del av kulturen, för det vill man vara. Alternativet är ju knappast någon väg att gå, säger Jenny Larsson och tillägger:
– Här tycker jag att Graham spelar en stor roll. Det är mycket fokus på hur vi ska förbättra oss, inte minst som människor...

ÖFK:s mikrokosmos

1. Två Kockar. I den rymliga lunchmatsalen samsas laget med blåställ och civilister om den väl tilltagna buffén.
2. Ungdomens hus. I en låg byggnad, en crossboll från hemmaarenan fikar och samlas laget för att bland annat repetera inför kulturevenemang.
3. Jamtli, länsmuseet. Plats för ��rets kulturframträdande med samiskt tema.
4. Jämtkraft Arena. ÖFK:s hemmaplan är numera en välkänd plats för storlag från Turkiet, Grekland och Tyskland.
5. Ica Maxi. Här lagar spelarna mat ett par gånger per år.
6. Sports gym Storsjö strand. Här gymmar spelarna efter individuella program upprättade av ÖFK:s fysioterapeuter.
7. Pilatesstudion. Här jobbar spelarna bland annat bort obalanser mellan muskelgrupper och får specialträning av Rachel Potter, pilatesinstruktör.
8. Hofvallen. Startplats för ÖFK. Kanske mest känd för tävlingar med Gunder Hägg på 1940-talet och IFK Östersunds storhetstid i slutet av 1950-talet. Här spelade ÖFK 1997–2006.
9. Hissmovallen, Krokom. När kommunen byggde förskola på Jägarvallen försvann naturgräsplanen. Numera är det Hissmovallen, två mil nordväst om Östersund som gäller för träning på naturgräs.

Upplagt av: Text: Juan Martinez, Magasinet Fotboll. Foto: Pontus Orre.