13 november 2012

Thylin: "Nu hoppas vi på Alexander Kacaniklic"

Annons

Jag påstår inte att det är omöjligt att nå framgångar och spela attraktiv fotboll utan vänsterfotade breddhållare. Den totalfotboll som Ajax introducerade på 70-talet och som Barcelona representerar i dag var och är inte beroende av naturliga vänsterspelare på kanten.

Svensk fotboll har och haft spelare som alldeles utmärkt klarar att spela på båda sidorna, exempelvis Christian Wilhelmsson och Fredrik Ljungberg, som ju fick en välförtjänt hyllning på Fotbollsgalan. Sverige tog VM-brons 1994 med Tomas Brolin och Klas Ingesson på kanterna, ett lysande taktiskt drag av förbundskapten Tommy Svensson.
Men Tommys efterträdare har också tvingats till nödlösningar, som Ola Toivonen, Rasmus Elm och Samuel Holmén. Defensivt kan det fungera, om laget är bra organiserat, men offensivt? Tveksamt.
Lennart "Nacka" Skoglund är förstås den klart lysande stjärnan i de svenska vänsteryttrarnas historia, uttagen i VM:s All Star Team 1958 och avgudad i Italien. Rudolf "Putte" Kock utsågs till världens bäste vänsterytter under OS i Paris 1924 och han har, förutom "Nacka", genom åren haft efterföljare som Stellan Nilsson, Örjan Persson, Ingvar Svahn, Tommy Holmgren och Jesper Blomqvist.

Jesper Blomqvist med bollen vid vänsterfoten.Emir Bajrami har inte tagit avgörande kliv i utvecklingen efter U21-EM 2009, men han är bara 24 år och kan fortfarande bli en tillgång i landslaget.
I dag tror jag dock mest på Alexander Kacaniklic. Han har snabbheten, tekniken, attityden – och vänsterfoten.
Ni minns väl hans inhopp under den ofattbara sista halvtimman mot Tyskland, när han spelade fram Johan Elmander till 3-4 med en perfekt passning snett inåt bakåt? Ni såg kanske hans nickmål mot Arsenal på Emirates Stadium i lördags?
Alexander kan ge Sverige ett flyt och en rytm i anfallsspelet. Han kan rycka förbi sin motståndare och slå inlägg i farten. Han behöver inte stanna för att lägga bollen tillrätta för högerfoten.

Dimitar Berbatov tycks älska att spela med den unge svensken i Fulham och jag tror att Zlatan kommer att gilla honom lika mycket.

Vi ska inte jämföra Alexander med "Nacka", inte i något avseende, men han har förutsättningar att bli den internationelle vänsterspelare vi har saknat. Han kan ge vårt spel en ny dimension och vem vet, han kanske rentav kan få Guldbollen någon gång i framtiden, när Zlatan har lagt av.
Zlatan har nu sju guldbollar i prisskåpet och om han fortsätter att vara inspirerad kan han säkert plocka hem ett par till. Vi hoppas förstås att han kan leda Sverige till VM i Brasilien 2014 och möjligheterna att nå det målet blev inte sämre efter Bragden i Berlin.

Vi får tyvärr inte se två av Europas bästa anfallare på samma plan på onsdag kväll, eftersom Wayne Rooney är skadad. Förbundskapten Roy Hodgson har drabbats av flera återbund, men ett par spelare från Liverpool kan sätta sin prägel på matchen: veteranen och lagkaptenen Steven Gerrard och supertalangen Raheem Sterling.

Raheem Sterling.Nu när det är dags för den historiska första landskampen på vår nya arena, mot den historiska fotbollshistoriska nationen England, kan vi kanske fördjupa oss i...just det, fotbollshistoria.
Och påminna om att den första landskampen på den gamla nationalarenan spelades den 17 maj 1937. Mot England.

Råsunda invigdes året efter OS i Berlin och två år före andra världskrigets utbrott. Engelsmännen ansåg sig stå över sådana futiliteter som VM – de behövde inte delta i några internationella mästerskap, eftersom alla visste att de var bäst – och de var onekligen bättre än Sverige.

England vann med 4-0 efter hat trick av Frederick Steele, Stoke, och ett mål av Joseph Johnson från samma klubb.

Sveriges laguppställning denna premiärkväll: Gustav Sjöberg – Nils Andersson, Walter Skiöld – Fritz Berg, Sven Andersson, Ernst Andersson – Gustaf Josefsson, Erik Persson, Sven Jonasson, Karl-Erik Grahn, Axel Nilsson.

12 år senare, den 13 maj 1949, lyckades Sverige äntligen besegra England, efter sju raka förluster: 3-1 på Råsunda, mål av Henry "Garvis" Carlsson, Hasse Jeppsson och Egon Johnsson. Den blågula laguppställningen innehöll namn som var eller skulle bli internationellt respekterade: Kalle Svensson, Knut Nordahl, Sune "Mona Lisa" Andersson, Gunnar Gren, framförallt han, och de nämnda målskyttarna.

Sveriges mest uppmärksammade seger över England? 3-2 på Wembley den 28 oktober 1959. Agne Simonsson gjorde två mål och tilldelades såväl Bragdguldet som Guldbollen; det var blott andra gången som England förlorade mot ett icke brittiskt landslag hemma på Wembley. Bengt Salomonsson sköt det tredje målet och laget såg ut så här: Bengt "Zamora" Nyholm – Orvar Bergmark, Sven Axbom – Torbjörn Jonsson, Åke "Bajdoff" Johansson, Sigge Parling – Bengt "Fölet" Berndtsson, Henry Thillberg, Agne Simonsson, Rune Börjesson, Bengt Salomonsson.

2-1-segern i EM-slutspelet på Råsunda den 17 juni 1992 är också oförglömlig. Janne Eriksson nickade in 1-1 och Tomas Brolin avslutade ett makalöst vackert anfall med en höger utsida i krysset. Spelarna som förde Sverige till EM-semifinal var: Thomas Ravelli – Roland Nilsson, Jan Eriksson, Patrik Andersson, Joachim Björklund – Klas Ingesson, Jonas Thern, Stefan Schwarz, Anders Limpar – Martin Dahlin, Tomas Brolin. Inhoppare: Johnny Ekström.

Den här sommarens EM-match mot England minns vi inte med lika stor glädje. Andy Carroll, Theo Walcott och Danny Welbeck såg ju till England vann med 3-2 och att Sverige sparkades ut ur turneringen.
Dags för revansch? Visst vore det lämpligt att inviga Friends Arne med en seger?