Thylin: Svineri uppträder under täcknamnet läktarkultur

Det finns många orsaker till att publiksiffrorna i Allsvenskan nu är nere på 90-talsnivå.
De dåliga planerna, det torftiga spelet, den tidiga seriestarten och den sena vintern, stockholmslagens tillbakagång – förlåt, Brommapojkarna! – och IFK Göteborgs oförmåga att göra mål.
En annan orsak är det svineri som uppträder under täcknamnet läktarkultur.

Jag förstår äldre fotbollsentusiaster som inte orkar höra klackarnas taktfasta och totalt humorbefriade primalskrik:
- Hata, hata, hata Göteborg! Hata, hata, hata MFF! Hata, hata, hata AIK!
Eller:
- Han har sålt sig som en hora!
Eller:
- Låt han dö, låt han dö, låt han dö!
Jag förstår småbarnsföräldrar som inte vill ta med sig sina flickor och pojkar till allsvenska arenor, att de vill skydda dem från en sådan miljö.

Ridande polis övervakar publik utanför Gamla Ullevi i Göteborg.Låt mig citera Göteborgs-Postens Ulf Stenberg, som varit med i branschen ungefär lika länge som jag. Så här skrev han på sin alltid lika läsvärda fredagssida Sport & Spel den 14 maj:
"Rapporterna efter derbyt visade att polisen omhändertagit 59 supportrar, bland annat för två fall av misshandel och skadande av polis. Det gav en undanskynd notis på tio rader i GP.
Buset kring matcherna har blivit vardag och är inte längre en högprioriterad nyhet. I dag är det hatiska unga män som ´äger´ fotbollen.
De föräldrar som på läktarplats skall förklara för just skolmogna förstagångsbesökare vad hora är eller varför man ska låta spelaren som ligger nedsparkad dö återvänder knappast för att sponsra fotbollen med nya hundralappar i entrépengar."
Ulf skrev dessa rader några dagar efter derbyt mellan Blåvitt och Gais, men det kunde lika gärna handlat om AIK-Djurgården. Eller någon annan match, för den delen.

Två unga supportrar stöttar sina lag, sida vid sida, under derbyt GAIS-IFK Göteborg.Jag har gått på allsvensk fotboll i över 50 år och jag tycker i n t e att allt var bättre förr. Jag ryser när IFK Göteborgs supportrar sjunger "Snart skiner Poseidon" före matcherna och ler när de skanderar "Alla jobbar svart i Göteborg". Jag beundrar alla engagerade fans, som lägger ned mängder av timmar på spektakulära tifon, på Råsunda, Gamla Ullevi, Swedbank Stadion, Olympia och andra arenor.
D e t är passion. D e t är glimten i ögat. D e t är värt att kallas läktarkultur.
Men detta enfaldiga och förutsägbara hata, hata, hata, alla dessa svordomar och könsord, alla dessa hot, ofta riktade mot det egna favoritlaget, eller vad vi nu ska kalla det, denna förnedring och brist på anständighet; det är så trist, tröttsamt och destruktivt.

När jag gick från Centralen till Gamla Ullevi för att se Gais-Helsingborg härom veckan såg jag ett gäng i 20-25-årsåldern komma marscherande. Framförallt hörde jag dem:
- Hata, hata, hata Helsingborg!
När de passerade mig vid ett övergångsställe såg jag en av dessa unga män förgäves leta efter HIF-supportrar. Ögonen var vilda och saliven sprutade ur munnen på honom när han vrålade:
- Visa er då, era jävla Front Line-fittor!
Han hittade ingen att slåss med, den gången, och jag vet inte om han såg något av matchen.

De nya lagarna och de skärpta straffen är förhoppningsvis början på en framgångsrik kamp mot huliganismen. Övervakning och tillträdesförbud är två av de medel som klubbar och arenor kan använda sig av - och till dem som säger att vi måste värna om den personliga integriteten vill jag ställa följande enkla fråga: vems integritet?

Det är fel att påstå att storklubbarna inte gör något – de tvingas satsa miljontals kronor på säkerheten – men vi måste alla medverka till att det blir en positiv upplevelse att se en allsvensk fotbollsmatch: förbundet, föreningarna och de goda supportrarna.

Vi i media kan bidra till saneringen genom att aldrig kalla idioti för kultur.
Ingen ska behöva vara rädd eller känna obehag när han eller hon går till en arena. Ingen ska behöva bli utsatt för, eller vittne till, några former av övergrepp, vare sig de är fysiska eller verbala.

Thylin framhåller Norge som ett gott exempel. Här Start-supportar under match mot Vålerenga i Tippeligaen.Det går att skapa en attitydförändring. England är det främsta exemplet på det, men vi behöver inte gå längre än till Norge för att hitta ett föredöme.
U21-landslagets förbundskapten Jörgen Lennartsson besökte nyligen Erik Hamrén, som ju är tränare för Rosenborg några månader till; ett planeringsmöte inför stundande landskamper, en inventering av aktuella spelare. Jörgens intryck av stämningen kring den norska ligafotbollen är synnerligen positiva:
- Där är matcherna ett familjenöje. Inga huliganer. Inga hatramsor. Bara glädje och engagemang.

Ungefär som det var när jag växte upp, då ordet högriskmatch inte fanns i Svenska Akademiens ordlista. Möjligen kunde polisbevakningen fördubblas när Blåvitt mötte Öis inför 50 000 åskådare på Ullevi: från två till fyra poliser.

Några reflektioner nu när vårsäsongen närmar sig sitt slut:

Det går bevisligen att besegra HIF. Kalmar FF såg till att serieledarna inte skaffade sig ett ännu större försprång i toppen och alla utanför Helsingborg är säkert tacksamma för det. De som hoppas att Conny Karlssons välorganiserade lag ska kollapsa lär dock bli besvikna.

Malmö FF släppte visserligen in fyra mål mot den rutinerade nykomlingen Mjällby, vårens stora överraskning, men mycket talar för att Di Blåe kommer att göra sin bästa säsong sedan 2004, då Tom Prahl ledde dem till SM-guld. MFF har spelat en attraktiv fotboll hela våren.

Vi ska inte räkna bort Elfsborg. Boråsarnas passningsspel är imponerande och om de nu börjar vinna även på dåliga bortaplaner kan de hota både HIF och MFF efter VM-uppehållet. Förutsatt att Emir Bajrami och Denni Avdic inte flyttar utomlands i sommar, förstås.

Vi får heller inte underskatta Örebro, vars anfallsspel är varierat och snabbt, med profiler som Astvald, Paulinho och Porokara. Sixten Boström framstår mer och mer som en smart och kompetent tränare. Han har uppenbarligen lyckats sätta sin prägel på laget.

Kan vi vara överens om att det inte finns någon anledning att hata något av de fyra topplagen?

Upplagt av: Stefan Thylin