Thylins allsvenska summering 2009

Nils-Erik Johansson och Martin Mutumba är så olika som två fotbollsspelare kan bli. Den ene är en smula långsam och inte påfallande teknisk, men har bidragit till att hans lag bara har släppt in 20 mål. Den andre är kvick, kan göra vad som helst med en boll och är ibland oförutsägbar även för medspelarna.
Det finns plats för båda karaktärerna och de har haft samma mål hela säsongen. Därför är AIK nu svenska mästare.
Ingen var värd denna framgång mer än Daniel Tjernström, veteranen och segerskytten.

Ivan Obolo har varit AIK.s viktigaste spelare, som bollmottagare, framspelare och målskytt, men guldlaget är sannerligen inget one man band. Mikael Stahre har organiserat och strukturerat en samling vitt skilda personligheter och samtidigt gett dem frihet att vara just personligheter. Det väsentliga är att alla har varit överens om färdriktningen.

Det stabila försvarsspelet lade grunden till segrarna, det hårda arbetet över hela planen. Men AIK har också utvecklat anfallsspelet, med den påhittige Mutumba och den kreative Dulee Johnson, och när Antonio Flavio klev in fick offensiven ytterligare en dimension.

Obolo, Mutumba och Tjernström - mästare.Alla bör nämnas och berömmas efter 2-1-segern över IFK Göteborg på Gamla Ullevi, Blåvitts första hemmaförlust: Daniel Örlund i målet, backlinjen Markus Jonsson, Per Karlsson, Jos Hooiveld och Nils-Erik Johansson, det välbalanserade mittfältet Mutumba, Jorge Oritz, Johnson och Bojan Djordjic, anfallsparet Obolo och Flavio, inhopparna Kenny Pavey och….ja, just det, Daniel Tjernström.

Vi kan fundera över vad som hade hänt om Stefan Selakovics vänsterskott vid ställningen 1-1 hade skruvat sin in i krysset i stället för att träffa stolpen, men de små marginalerna är en stor del av fotbollen och ett lag som lyckas vända 0-1 till 2-1 mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi är värt respekt.

Göteborgskamraterna förtjänar också respekt. Kom ihåg att de förlorade fem spelare inom loppet av ett par veckor i somras: Pontus Wernbloom (AZ Alkmaar), Matthias Bjärsmyr (Panathinaikos), Adam Johansson, Robin Söder och Nicklas Carlsson (alla långtidsskadade).

Tränarna Stefan Rehn och Jonas Olsson tyckte inte synd om sig själva. De slängde in ungdomar, lånade Hannes Stiller från Qviding, värvade islänningen Elmar Bjarnason och blev ett vinnande lag igen, efter ett par veckors formsvacka.

Blåvitt blev inte mästare, men jag tror att klubbens strategi och ideologi är bra för svensk fotboll. Erik Lund, Mikael Dyrestam, Sebastian Eriksson och Robin Söder, för att nu nämna tre av ungdomarna, blir ännu bättre nästa år och då kan vi också få se talanger som William Atashkade, Johan Lundgren och Nicklas Martinsson.

Det går dock inte att nå framgångar med enbart juniorer och flera erfarna spelare har gjort betydelsefulla insatser i år, exempelvis Kim Christensen, Hjalmar Jonsson, Stefan Selakovic och Thomas Olsson.

Kommer AIK och IFK Göteborg att dominera Allsvenskan även nästa år? Frågan är svår att besvara, eftersom vi inte vet hur många spelare som flyttar utomlands, men jag tror att båda klubbarna har goda förutsättningar att vara med i toppstriden 2010.

Jag hoppas att Mikael Stahre får fortsätta med sitt särpräglade lagbyggande, även om AIK inleder nästa säsong dåligt, att han slipper utsättas för aggressiva och militanta supportrars hot.

Jag vet att Stefan Rehn och Jonas Olsson får arbeta vidare enligt de riktlinjer som IFK Göteborg lagt fast, med Håkan Mild och Roger Gustavsson som arkitekter och ideologer.

Nu ser vi fram emot lördagens cupfinal på Råsunda. Ja, ni vet väl vilka lag som möts där? AIK och IFK Göteborg, förstås.

Till sist en liten sammanfattning av den allsvenska säsongen 2009.

Årets lag:

Startelvan: Daniel Örlund, AIK - Erik Lund, IFK Göteborg, Jos Hooiveld, AIK, Ragnar Sigurdsson, IFK Göteborg, Nils-Erik Johansson, AIK - Rasmus Elm, Kalmar FF, Gustav Svensson, IFK Göteborg, Anders Svensson, Elfsborg - Wanderson do Carmo, Gais, Ivan Obolo, AIK, Tobias Hysén, IFK Göteborg. Avbytare: Kim Christensen, IFK Göteborg, Per Karlsson, AIK, Stefan Selakovic, IFK Göteborg, Sebastian Eriksson, IFK Göteborg, Emir Bajrami, Elfsborg.

Årets spelare:

Tobias Hysén. Delade segern i skytteligan med Wanderson och var lysande som forward i 4-2-3-1-systemet. Han sprang både snabbt och rätt och gjorde mål ur alla vinklar och från alla distanser.

Årets mål:

Ragnar Sigurdssons 50-metersskott över Djurgårdens Pa Dembo Touray i andra omgången. Det var ingen tursamt mål; Ragnar såg att målvakten stod långt ut och tillslaget var perfekt.

Årets tränare:

Mikael Stahre, AIK. Guld första säsongen; det räcker väl som motivering? Mikael har skapat ett effektivt fungerande kollektiv av The Crazy Gang. Även skickliga individualister har arbetat hårt för laget.

Årets nykomling 1:

Häcken. Hisingslaget är nu näst bäst i Göteborg, klassen bättre än de traditionella klubbarna Gais och Öis. Peter Gerhardssons lag har spelat en attraktiv fotboll hela säsongen.

Årets nykomling 2:

Brommapojkarna. BP är nu näst bäst i Stockholm och kan se ned på storklubbarna Hammarby och Djurgården, om de så önskar. Filip Haglund är ett av årets utropstecken.

Årets favorit som inte höll:

Elfsborg. Nästan alla tränare och journalister tippade att Magnus Haglunds lag skulle vinna Allsvenskan, men boråsarna tappade formen efter UEFA-cupspelet. 0-4 mot IFK Göteborg och 0-5 mot Malmö FF var två svidande förluster.

Årets skånska floppar:

Malmö FF och Helsingborg, på sjunde respektive åttonde plats. MFF hade en bra period i september-oktober, då Daniel Larsson och Edward Ofere öste in mål. HIF var med i toppstriden innan Henrik Larsson och Marcus Lantz blev skadade. Totalt och till slut, dock: ett misslyckat år för båda klubbarna.

Årets särklassiga bottentrio:

Hammarby, kaos både på och utanför planen; Örgryte, trots en imponerande uppryckning i höst; Djurgården, får chansen att kvala sig kvar, trots allt.

Årets tonåring:

Rasmus Jönsson, Helsingborg. 18-åringen är en av Allsvenskans mest intressanta anfallstalanger. Fråga anfallskompisen Henrik Larsson.

Årets veteran:

Daniel Tjernström, AIK. Efter elva år i klubben fick han avgöra guldfinalen. Klubbkänsla är inte på modet, men tack och lov finns det omoderna spelare som 35-årige "Tjerna".

Årets come back:

Niclas Alexandersson, IFK Göteborg. 37-årige "Alex" slutade efter förra säsongen, men ställde upp när Blåvitt behövde honom och var nära att bli mästare igen.

Årets tack och adjö:

Henrik Larsson, Helsingborg. En av Sveriges bästa spelare genom tiderna hyllades av Sir Alex Ferguson och Zlatan Ibrahimovic, grät tårar av vemod och tacksamhet, kastade upp skorna på läktaren och lämnade Olympia och Allsvenskan. En mästare i den svåra konsten att spela enkelt. Tack och lycka till, Henke!

Upplagt av: Stefan Thylin