Barriärerna brutna i Timrå

Per Selander - pådrivare och eldsjäl - i centrum för IFK Timrås verksamhet för asylsökande och ensamkommande ungdomar.

Till första samlingen kom sextio killar i jeans och kängor. I dag har IFK Timrå i snitt trettio spelare i träning, deltar i seriespel och killarna får snart sina egna overaller med namn.
Barriärer är brutna och broar byggs.
– Fotboll har blivit en viktig del i livet för de här ungdomarna. Men effekten av vårt arbete har spridit så väldigt mycket positiv runt omkring i samhället här, säger Per Selander, IFK Timrå.

Per "Pelle" Selander är 50 år, 45 av dem har han rört sig i fotbollsmiljö. En inkluderande tränare på Alnö som brydde sig om alla tillsammans med en stark värdegrund hemifrån, har format honom till den han är i dag.
– Mycket spontanfotboll och väldigt kul, så hade jag det när jag var ung. Alla tog hand om alla, säger han.

IFK Timrå är en av alla föreningar som tilldelats medel ur Alla är olika - olika är bra.Där har ni grunden i Pelle Selanders gärning i dag. Hans engagemang och glöd i klubben väckte uppmärksamhet i Timrå kommun som för ganska exakt ett år sedan undrade om han kunde bli samordnare för integration och föreningsliv i kommunen.
– Det fanns inga processer eller mallar för jobbet. Jag har kört utifrån eget huvud och hellre bett om ursäkt än bett om lov. Vad jag än gjort har livet blivit lättare för de här ungdomarna, tänkte jag.

Egentligen tog allt fart hösten 2015 då han frågade en av föreståndare på ett av traktens HVB-hem om att bjuda in några av ungdomarna i IFK Timrås verksamhet. Klubben har i dag cirka 700 aktiva ungdomsspelare.
– Jag kommer aldrig glömma första träningen. Det kom sextio killar i jeans, kängor, tennisskor, alla tog i hand efteråt och berättade hur tacksamma de var över att få vara med.

Mer rörelse och skoj med boll i början. Ganska snart visade det sig att det rymdes mycket talang i det här gänget av asylsökande och ensamkommande ungdomar. De flesta har sina rötter i Afghanistan. Fotboll förstod alla, vilket blev grunden för allt.
Pelle har lärt sig fraser och yttryck på Dari (den variant av persiska som talas i Afghanistan) men sedan april i fjol pratas bara svenska när de träffas.

Fotbollen har spridit ringar långt ut i asylboendena i trakten, läktarna i NCC-hallen har vid några tillfällen fyllts till maxkapacitet och Pelle Selander började prata värdeord och förhållningsregler med sina ungdomar.
– Det första jag gjorde var att peka på klockan. Börjar träningen klockan fyra börjar träningen klockan fyra. Det var viktigt att få in en förståelse och respekt för att hålla tider.

Genomgång av allemansrätten vid Sälsjön.

Det andra han gjorde var att förklara att skolan alltid kommer först. Om killarna inte skötte skolan hände det att de fick stå över en match.
– När jag plockade av lagets stjärna förstod de att jag menade allvar. Punktlighet, skola, därefter fotboll, så måste vi ha det, säger han.

Extrapappa är ett slitet och klyschigt uttryck – men det är precis vad Pelle Selander blivit. Samtalsterapeut, socialarbetare, busschaufför, tränare och kompis också.
– Vi pratar om precis allt, utom religion och politik, säger han. Jag har två egna barn men har fått hundra extrabarn. Jag har lärt mig väldigt mycket av de här killarna, jag tar ingenting för givet längre. De har förlorat allt men är så enormt generösa.

IFK Timrås afghanska spelare, de ensamkommande, de asylsökande och inte minst viktigt – klubbens egna spelare har tillsammans med många, många fler på boendena i Sundsvallsområdet via fotbollen skapat ett öppnare samhälle.
I klubbens damlag har de amerikanska spelarna lärt sig att afghanska killar inte är något att vara rädd för. Tidigare fördomsfulla människor har bjudits på kaffe och kaka av flyktingkillar – och fått sina fördomar raserade.

– Det har blivit en skön "vi-känsla" i klubben som spridit sig långt utanför klubben genom alla möten som skapats genom fotbollen, säger han. I början tittade våra svenska killar storögt på flyktingarna, nu är de kompisar och umgås utanför fotbollen.

Glatt gäng som genomfört en spontanträning.

Han vill betona på hur hjälpsam personalen på asylboendena varit. Svenska Kyrkan, Rädda Barnen, pensionärsorganisationer och Röda Korset har starkt visat kraften i det svenska föreningslivet.
– Det är barn vi har att göra med, och barn är barn överallt i världen. Det kommer nya killar hela tiden och frågar när de kan vara med och spela match. Jag förklarar att vi måste träna först, och så tränar vi. Det viktigaste är att de har kul, vi vill inkludera alla. Det får inte bli vi och dem.

Om du fick önska, vad skulle du vilja göra?
– Jag skulle vilja ta med dem på en landskamp. De här killarna håller på Sverige, tänk att få ta med dem på en match på Friends Arena. Vi ska spara pengar, det skulle vara så häftigt att ge dem den upplevelsen.

Dagligen delar han starka upplevelser med killar och tjejer som älskar fotboll. Demokratiska värden, hänsyn och mänsklighet går som en röd tråd genom allt de gör.
– Det finns så mycket generositet i samhället, det är väldigt hoppfullt och ger kraft att fortsätta jobba. Fotboll har blivit en viktig del av livet för de här ungdomarna.

Senaste nytt: Alla är olika - olika är bra

Upplagt av: Roger Björkman