Strid på djupet

Mohamed Said, ÖIS
Mohamed Said, ÖIS. Foto: Adam Ihse

Två kärlekar driver Mohamed Said framåt. Den ena möter han varje dag, den andra har han inte sett på flera år.
– Vad mamma betyder för mig? Allt. Hon och fotbollen är mina enda passioner, säger 17-åringen som nyligen debuterat i Örgrytes A-lag.

Från Magasinet Fotboll #4-2017

Stridsfotboll. Det är så barnen kallar spontanspel i det krigshärjade Kismayo, Somalias tredje största stad. Det ligger nära till hands att tro att det finns ett våldsamt inslag. På sätt och vis gör det också det. Det handlar om att barnen tar en yta i anspråk, det kan vara en gatstump eller en bit av stranden. Sedan pågår spelet i turneringsform tills man stupar.

– Vi spelade överallt, varje dag. Det finns inte sms eller sociala medier, utan man hör om det är match på gång, eller så bestämmer man med andra barn i förväg. Vi körde turneringar och höll på tills ingen orkade längre. I Somalia säger vi stridsfotboll, berättar Mohamed Said och petar undan en rejäl bit getost från tallriken på en av paradgatan Avenyns mer långlivade restauranger i Göteborg.

Den osminkade kärleken till fotbollen, som startade vid fyra års ålder, delades dock inte av alla. När Mohamed Said vände hem efter sina stridsfotbollsäventyr var stämningen inte på topp hos resten av familjen.

– Jag fick stryk ofta när jag kom hem. Min storebror och mamma var jättearga och sa att jag inte fick spela annat än på torsdagar och fredagar. Men jag brydde mig inte. Allt jag ville var att spela fotboll, så jag fortsatte att spela ändå.

Han ler inte särskilt ofta. Kanske är det allvaret och målmedvetenheten som tagit Mohamed Said dit han är idag. Hans resa och öde delas av många ensamkommande. Men hans väg in i elitfotbollen torde sakna motstycke.

– Jag hade aldrig tränat organiserat eller tillhört något lag förrän jag kom till Sverige. Då var jag 14 år. I Somalia spelade jag med grannar, kompisar och andra barn från kvarteret. På skolan, på en gata eller på stranden. Vi körde där det fanns en yta ledig, säger Mohamed Said.

I april 2014 kom han till Sverige. Han hade flytt ihop med sin morbror. Men släktingen trivdes bättre i Italien, så Mohamed fick söka lyckan norrut på egen hand. Via tåg genom Europa nådde han till slut Sverige. Han hamnade på ett ungdomsboende i Mölndal utanför Göteborg. I juni samma år fick han chansen i Kållereds SK. Debuten i P00-laget blev succéartad, tre mål och tre assist. Det dröjde inte länge förrän Mohamed var på väg igen. Nästa anhalt blev Gais.

– Jag hade ingen koll på vilka lag som fanns. Men Gais hade jag mött med Kållered och de vann över oss, så jag tänkte att det var ett bra steg för mig. Men det funkade inte med ledarna i Gais, så jag slutade där, säger Mohamed Said.

Mohamed SaidI stället fick lokalkonkurrenten Örgryte korn på den gänglige, ständigt djupledslöpande somaliern. I Öis fick Mohamed Said spela i P16. Där gjorde han 17 mål och sex assist på sju matcher. Ganska snart fick han flytta upp en åldersklass. Även i U17 öste han in mål. Elva mål på åtta matcher gjorde att Öis ledning tog beslut om att U19 var rätt utmaning.

– Det gick väldigt bra där också. Jag bör-jade i U19 i maj, fick spela Gothia cup där vi gick till final. Sedan fick jag chansen i U21 och nu är jag med i A-laget, säger han.

Förmiddagssolen piskar upp ett svagt skimmer av ånga över den höstdaggiga planen, På Öisgården, vid ena änden av riksväg 40, lägger förre förbundskaptenen Erik Hamrén metodiskt ut koner. Ungefär halva truppen är på plats. De som spelade minst 75 minuter dagen före har ledigt. Det börjar med en variant av apan i mitten, som blandas med knäkontroll och annan förberedelseträning. En stund senare är det smålagsspel. Mohammed Said är hela tiden på språng i djupled. Ständigt gestikulerande och hojtande om att han vill ha boll.

– Jag gillar att gå på djupet. Det blir jobbigt för försvararna när jag hela tiden löper.

Han berättar att tillvaron är väldigt rutinartad. Från hemmet i Mölndal åker han till Öisgården för träning eller till gymmet. Därefter är det skola, läxor och sömn. Måltiderna intas regelbundet, fem gånger om dagen. Det som oftast bryter rutinerna är matcherna eller umgänget med en kusin som har vuxit upp i Göteborg.

– Jag hade aldrig träffat honom innan jag flyttade hit. Men nu umgås vi regelbundet. Enda problemet är att han vill prata somaliska för att träna, medan jag vill prata svenska för att lära mig bättre, säger Mohammed Said.

Träningen går mot sitt slut. Sista halvtimmen ägnas åt storlagsspel över halva planen. Erik Hamrén manar på. Tempot är högt och det smäller en del i närkamperna. Mohammed Said faller efter en tackling och vrålar högt. Falskt alarm. Några sekunder senare är "Momo" på benen igen och drar sig ut mot kanten.

– Det har gått väldigt bra hittills. I Somalia drömde jag aldrig om att bli proffs. Nu hoppas jag att jag ska få chansen utomlands, säger han.

Förra sommaren fick Mohamed Said svenskt medborgarskap. Det dröjde inte många dagar innan han fick ett samtal från Solna om att han skulle få dra på sig en blågul tröja. Att det blev just Sverige han tog sikte på har sin egen historia.

– Jag visste inget om Sverige, absolut inget. Förutom Zlatan Ibrahimovic. Och så kände jag till Fredrik Ljungberg. Men när jag var i Italien så fick jag höra mycket bra om Sverige av landsmän. Att det var ett land där det fanns framtid för unga människor, där man kunde studera och utvecklas, säger Mohamed Said och fortsätter:

– Två veckor efter att jag fick mitt medborgarskap blev jag kallad till samling på Bosön med P00-landslaget. Det var stort och roligt.

Vid sidan av fotbollen går Mohamed Said på gymnasiet där han läser vård och omsorg. "Man måste alltid ha en plan B", menar han. Och blir det inte en karriär på planen så tror han sig redan ha hittat det näst bästa alternativet.

– Jag har alltid gillat att umgås med äldre människor. Att få lyssna på deras berättelser och erfarenheter är väldigt fint, säger han.

Att hitta en fotbollskarriär som matchar Mohamed Saids är inte det enklaste. På drygt tre år har han gått från att aldrig ha spelat organiserat, via ett pojklag i en breddklubb till debut i Superettan. Vad han har varit med om på sin mänskliga resa, den från ett krigshärjat land på Afrikas horn till ett pojkrum i en villa i Mölndal, får vi inte reda på denna gång. Mohamed Said vänder bort blicken när han ombeds att berätta om hur flykten via Libyen, Medelhavet, Italien och på räls genom Europa gått till.

– Jag vill helst inte prata om det. Nu är jag här i Sverige och är glad för det.

Men glädjen över att ha fast mark under fötterna är också grumlad av en stor längtan. Fotbollen är onekligen Mohamed Saids livselixir. Men det fattas en komponent. Hon finns cirka 600 mil bort, i ett flyktingläger i Etiopien. Någon gång i vinter får Mohamed Said besked om han kan återförenas med sin mamma och syster.

– Jag hoppas att de kan komma hit. Jag har inte sett min mamma på väldigt lång tid. Hade min familj varit här så hade jag nog redan varit proffs i utlandet.

En sak är säker. Det kommer inte att bli några bråk om att Mohamed Said fort-farande spelar fotboll varje dag.

– Nu är mamma stolt över mig. Förra året när jag berättade om hur det går för mig, med bland annat provträning i Italien, så fick jag godkänt. Hon sa att: "Nu är det okej. Du får spela", säger Mohamed Said och spricker upp i dagens bredaste leende.

Ett par veckor senare kvalar Öis för sin fortsatta existens i Superettan. Med en halvtimma kvar ser det mörkt ut. De rödblå är på väg ur serien. Då byts Mohamed Said in och gör på kort tid två mål, vilket ger förlängning. Där avgör Öis med en minut kvar av matchen. Och Mohamed Said kan fira ännu en vunnen fotbollsstrid.

Mohamed Said i Göteborg Foto: Adam Ihlse
Foto: Adam Ihse

Mohamed Said

Född: I januari 2000 i ­Kismayo i Somalia.
Karriär: Började som fyraåring att spontanspela i hemstaden.
Klubbar: Kållereds SK, Gais och Öis. Har provspelat för Sampdoria och Juventus.
Favoritlag: Barcelona.
Om stridsfotboll: Spontan­fotboll som kan ske i två-, tre-, eller fyra­lagsturnering på en spelbar yta som tas i anspråk tills ingen längre orkar spela. Turneringarna kan pågå i timmar utan avbrott.

Senaste nytt: Alla är olika - olika är bra

Upplagt av: Juan Martinez