Utbildaren alltid på spelarens sida

Det är en kall kväll i december och Bosön ser lite mindre ut i mörkret. Inne i multihallen avslutar F93-landslaget träningen med en anfallsövning där tempot är högt och kladd med bollen förbjudet.

En stund senare joggar tjejerna ner och »Cancan« tar tre av tjejerna åt sidan. Det är deras första landslagsläger. En utbildningsplan sticks i handen på dem.
– Del A fyller ni i själva, i lugn och ro, B med era föräldrar. C och D gör vi tillsammans, säger »Cancan« och släpper tjejerna till en efterlängtad dusch.

"Cancan" på språng för Öxabäck guldåret 1988.Katarina Olsson är 38 år och uppvuxen i Borås. Bakom sig har hon en lång spelarkarriär, där SM-guldet 1988 med dåtidens damgiganter Öxabäcks IF sticker ut. Efter ett antal år, gick flyttlasset till Stockholm med spel i Hammarby, Nacka och AIK.
Sedan 2007 är hon en av Stockholms heltidsansanställda spelarutbildare, som ska se till att huvudstadens talanger mellan 15 och 19 år fångas upp och utvecklas.

– De är rätt små i början. Det handlar mycket om att hitta balans mellan match och träning. Många talangfulla tjejer gör fler matcher än träningspass under en vecka. Tränarna vill vinna sin serie och tjejerna vill spela matcher. Tyvärr tröttnar många efter ett år, eller så ökar risken för överbelastning säger »Cancan«.

För en ung människa, mitt i tonåren där studier, vänner och andra aktiviteter pockar på uppmärksamheten, hamnar fotbollen många gånger i skymundan. Frågorna handlar ofta om identitet och existens. »Cancan« har träffat många lovande ungdomar med vacklande självförtroende.
– Prestationsångesten är stor. Rädslan att misslyckas väger tyngre än viljan att vinna. Jag försöker få dem att tänka positivt och se det roliga. Gilla läget. Varför det är så här? Tja, hela samhället ser väl ut så. Vi ska prestera överallt, säger »Cancan« och vänder blicken mot planen.

En yngre kull från en elitklubb har äntrat hallen. Tränaren låter pojkarna slå höga djupledspassningar där mottagaren ska ta ner och avsluta snabbt. "Gå in i boll! Se till att få rätt tillslag!", är instruktionerna. En min av misstänksamhet röjer »Cancans« ansiktsuttryck.
– Vad menar man när man säger så? Vad då gå in i boll? Detta är ett stort problem inom fotbollen. Den tekniska instruktionen på detaljnivå är ofta bristfällig. Hur ska en ung grabb veta vad det innebär att möta bollen rätt. Min åsikt är att de bästa instruktörerna ska finnas i de yngre åldrarna. Man bör tidigt lära sig att göra rätt. Men frågan är också hur skolad en 12-åring ska vara. Det måste vara kul samtidigt, säger »Cancan«, sliter blicken från träningen och ber om ursäkt för sin yrkesskada.

För att lyckas inom fotboll är talang och fysik två helt nödvändiga egenskaper. Men det som slutligen skiljer guldet från sandkornen är karaktär och inställning. Därför handlar »Cancans« arbete till stor del om att få flickorna att sätta upp långsiktiga mål. Att slå alla tankar om att vara bäst här och nu ur hågen.

– Har spelaren en stark självkänsla och ett bra självförtroende finns grunden för fotbollsutveckling. Givetvis har en 15-åring eget ansvar för den. Men det är vi vuxna runt omkring, den så kallade »stötteapparaten«, som med rätt verktyg och stöttning ger balans i utvecklingen. En duktig knatte som ständigt fått en klapp i ryggen och en dag möter spelare som är minst lika bra kanske inte kan hantera detta. Balansgången är svår. Frågan är hur vi hjälper utan att stjälpa, säger »Cancan«.

Ivern bland unga talanger att bli bättre är stor. Ofta vill spelare med en dålig fotbollsegenskap hitta en lösning på sitt problem. Något som tar tid. »Cancan« brukar heller inte ge det självklara svaret.
– De yngsta, 15-åringarna, är oerhört lyhörda. Jag brukar säga åt dem att träna på det de är bra på och skaffa sig en spetskvalitet. Att våga göra det de är bra på och lära sig värdera. Jag tycker träningarna är alltför generella i dag. Alla ska göra allt. Jag ser vänsterbackar som tränar inlägg från höger. Visst är det bra på ett sätt, men vad krävs för just den spelarens position? säger »Cancan«.

En del klubbar låter henne vara en aktiv del av träningen. Några är mer misstänksamma och ser en inkräktare i förbundskläder. »Cancans« filosofi är att vara öppen med att det alltid är spelarens väl som står i fokus.

– Väldigt många tränare för yngre lag är män. Kanske att det sticker i ögonen att det kommer en tjej som har synpunkter på hur en spelare ska träna. Men överlag tycker jag det funkar bra. Det optimala scenariot skulle vara att få fungera som en slags mentor kring träningen, säger »Cancan«.

Kritiken finns där, liksom hoppfullheten. Återväxten bland flickorna är god och kullarna 93 och 94 klassas som två av de senaste årens mest talangfulla. »Cancan« lyfter dock blicken ännu ett snäpp. Mot föreningarna och den verksamhet som bedrivs utanför landslagen.

– Klubbarna är kvar för länge i isolerad träning, utan de rätta kraven. Det går att lära ut både teknik och passningar på ett lekfullt sätt, även med motstånd. För dem som tas ut till landslags- och regionsläger är det en fantastisk förmån att få träna med andra duktiga spelare och dessutom ha tillgång till en spelarutbildare. Tyvärr tycker jag det gullas lite för mycket på flicksidan. Vi borde ställa högre krav. Det handlar mycket om att bestämma vad vi vill stå för och vad vi bör träna på ute i distrikten. Vi måste ut till föreningarna och skapa kvalitet i breddverksamheten.

På visitkortet borde det egentligen stå mentor och bollplank vid sidan om spelarutbildare. »Cancan« har flickor som nästan aldrig hör av sig, medan andra behöver stöd inom flera områden.
Störst skillnad mellan de 15-åringar »Cancan« nyss fått ansvar för och 19-åringarna hon släppt taget om är den mentala styrkan de senare byggt upp. En resa som torde passa en tjänstledig gymnasielärare med psykologi på schemat som hand i handske.

– Jag har en känsla för människor och stor förståelse för vad tjejerna går igenom i den här åldern. Många är oroliga själar. Men vi får ju fram världsstjärnor. Så nog måste vi varit hyfsat bra på att ta hand om tjejerna, säger »Cancan« och vandrar ut i den kalla decemberkvällen.

Artikeln publicerades först i Magasinet Fotbolls nummer om Elitprojektet, i januari 2010.


KATARINA "CANCAN" OLSSON
Född:
I Uppsala 1971.
Arbetar: Som en av Stockholms två spelarutvecklare.
Klubbar som spelare: Vänga BK, Kronängs IF, Öxabäcks IF, Hammarby IF, Nacka och AIK (som spelande tränare).
En ledare: »Ulf Bergqvist som tränade mig i Kronäng och Öxabäck. Det finns saker han sa som jag fortfarande säger till mina spelare.«
En spelare: »Då Maradona, i dag Messi. På damsidan tveklöst Victoria Sandell Svensson, en komplett och hängiven spelare med fantastisk speluppfattning«.
Så vill jag att elitprojektet blir ihågkommet: »Jag hoppas att spelarna är nöjda. Att de känner att de fick chansen att utbilda sig så långt det bara gick.«

SPELARUTBILDARE

* Två i varje distrikt, en för flickor och en för pojkar.
* Ska följa upp spelarna i åldern 15–19 år som ingår i SvFF:s 40- (flickor) respektive 60-grupper (pojkar) i distriktet och utveckla spelarna och deras tränare.
* Vara distriktets kontaktperson mot bland annat riksinstruktör och förbundskapten.

Upplagt av: Juan Martinez