Lagrell inför avgången

Det blev 21 år som ordförande. Och många minnen. Vid årsmötet 23 mars lämnar Lars-Åke Lagrell händelsernas absoluta mittpunkt. Men han släpper inte fotbollen.

Lars-Åke Lagrell

Artikeln hämtad från Magasinet Fotboll #1 2012

– Jag och min fru Yvonne kommer att hitta något annat att fylla dagarna med nu. Jag ska gå och se mycket mer fotboll. Jag har inte hunnit se så mycket som jag har velat.

När han gick från jobbet som generalsekreterare till att bli förbundsordförande var svensk fotboll en helt annan sak än vad den är i dag.

– Jag började i en tid när vi hade ett ganska dåligt fotbollsintresse. Publiksnittet var som allra lägst i snitt 4.194 åskådare i Allsvenskan.

De sportsliga framgångarna för herrlandslaget har varit ett av de största skälen till förvandlingen.

– EM 1992 blev vändningen. En succé. Vi genomförde ett lyckat arrangemang och intresset höjdes enormt mycket. Och sedan kom den fantastiska VM-sommaren 1994.

Det ville förbundet utnyttja. Då kom beslutet som, enligt Lagrell, förändrade elitfotbollens villkor för all framtid.

– 1996 enades vi om att vi skulle få till ett stort samlat tv-avtal för den svenska fotbollen. Det var ett risktagande. Vissa sade att det skulle bli svart i tv-rutan. Jag var pressad av det. Men det är det största feltänket som många har haft, att när vi sålde rättigheterna till ISPR så skulle folk inte få se någon svensk fotboll i tv. Jag erkänner. Jag tänkte också "hur fan ska det här gå?", säger han och fortsätter:

– Det är lätt att vara rationell nu i efterhand. När man tittar tillbaka på det så ser man ju hur mycket det har stärkt klubbarna. Det var det som gjorde att vi fick hit proffsfotbollen på riktigt.

En annan stor fråga dominerar när Lagrell summerar sin tid som fotbollens mäktigaste man.

– Arenabesluten har varit avgörande. År 2001 konstaterade vi att vi inte hängde med. Runtom oss i hela Europa byggdes det nya arenor. Men vi bestämde oss. Vi ska också bygga nytt. Det går inte längre att stå emot den utvecklingen. Kommunerna vill vara med och de kan inte säga nej. Har du bara lite sittfläsk så löser det sig.

Swedbank Arena – med plats för mer än 50.000 åskådare – blir landslagets nya hem.

– Jag har varit livrädd. Jag har tänkt "hur i helvete ska vi klara det här?" Men nu får vi en fantastisk arena. Vi kan ha stora matcher och Vi kommer att spela året om eftersom det är tak. Jag tror att vi kan fylla den ofta – men då måste vi också ha ett bra A-landslag.

En egen idé som Lagrell är stolt över har förändrat svensk fotbollsdemokrati.

Lars-Åke Lagrell– Det bästa jag har gjort – för det var mitt förslag – det var att vi ska ha en ordförandekonferens varje år. Då samlar vi distriktens ordförande, elitklubbarnas ordförande och förbundets styrelse. De diskussionerna har gett oss mycket frid, eftersom alla har fått vara med, säger Lagrell.

Den ekonomiska samordningsgruppen är ett liknande exempel. Där ingår representanter för distrikten, elitklubbarna och förbundet.

– Där går vi igenom ekonomin och det blir oftast defilering på årsmötet. Folk undrar varför vi så enkelt fattar beslut på årsmötet, och det är för att vi har så många andra möten inför det. Vi förbereder allt och det blir inte så mycket att snacka om för representantskapet och årsmötet.

Lagrell har också fått kritik genom åren. När elitlicensen hade införts i början av 2000-talet kom en av de större stormarna. Örebro SK tvångsnedflyttades på grund av negativt eget kapital.

– Kravet på elitlicens kom från klubbarna. Till och med superettanklubbarna ville vara med. Men jag visste att det skulle vara glömt när första fallet kom. Jag har förståelse för att man blir frustrerad när det går emot ens egna lag. Men jag hörde aldrig någon som sade att Örebro ju faktiskt också var med och klubbade igenom beslutet. Man rasade mot förbundet i stället för att vända sig mot den egna föreningen och fråga vem fan det var som var med och röstade för elitlicensen.

En av de största striderna som Lars-Åke Lagrell har varit med om var när Erik Hamrén skulle tillsättas.

Framtidens viktigaste frågor

  • Behålla strukturen och bredden i svensk fotboll.
  • Behålla antalet föreningar och spelare.
  • Fortsätta utveckla talang- och ledarutbildning.
  • Vidareutveckla damfotbollen som gör stor samhällsnytta.
  • Hävda oss i konkurrensen med de andra stora idrotterna.

– Det var när vi värvade Erik Hamrén som ny förbundskapten. Alla journalister körde på samma boll, att vi hade försökt lura Rosenborg. Bengt Madsen, som var ordförande i Malmö FF då och tidigare vice ordförande i förbundet, hoppade in i debatten. Han sade att han inte kände igen sitt gamla förbund. Han ville visa handlingskraft. Jag sade att Bengt Madsen var falsk. Och jag var korrekt citerad. Jag blev så jävla arg. Han var en av mina vänner. Det är det värsta som jag har varit med om. Som om vi andra var rufflare och han själv var den ärligaste i hela styrelsen. Erik hade fått sin ordförandes tilllåtelse att förhandla med mig. Men det dröjde fyra dagar innan det kom fram i mediebruset. Det var omöjligt att få en syl i vädret.

Det finns mycket att minnas, men nu kommer Lars-Åke Lagrell att blicka framåt. Tills nya nationalarenan invigs är han ordförande i arenastyrelsen. Han kommer att lämna sin efterträdare i fred.

– Jag utgår ifrån att det blir Karl-Erik Nilsson som tar över. Vill han ha min hjälp så får han det. Men ringer reportrar och vill att jag ska kommentera olika saker så kommer jag att säga nej. Det blir Karl-Eriks uppgift att sköta sådant. Jag underminerar bara honom om jag lägger mig i. Påminn mig om jag får fel. Jag kommer inte att påverka styrelsen i någon fråga.

Upplagt av: Marcus Olsson