”Fotboll – det gröna fältets schack”

Vem myntade uttrycket som fotbollens som ett fältets schack? Och hur kan man bäst beskriva den svenska fotbollen för drygt 90 år sedan? Svar på båda frågorna visar sig finnas i en text skriven julen 1912 av professor Frey Svensson.

I Blå Boken 2004, Sveriges Centralförenings för idrottens främjande, SCIF, årsbok 2004, finner man många intressanta artiklar om fotboll men den som kanske mest eftertanke är Åke Jönssons om "Fotboll - det är det gröna fältets schack" och hans djupdykning om uttrycket och om Mannen bakom uttrycket.
Med benäget tillstånd av författaren Åke Jönsson och Blå Bokens redaktör Lars-Gunnar Björklund återger vi här vissa delar av artikeln. För djupt fotbollintresserade anbefalles artikeln i sin helhet och Blå Boken i sin helhet å det varmaste.

Åke Jönsson möter Frey Svensson
Fotboll - det är det gröna fältets schack är ett uttryck som väl alla fotbollälskare mött. En del människor har stött på det då och då, andra ofta. För journalisten, författaren och idrottshistorikern Åke Jönsson i Landskrona blev uttrycket så småningom till ett ständigt huvudbry: Vem var upphovsmannen och hur hade det uppstått? Ingen kunde ge honom svar, men alla kände väl till uttrycket. Så en dag i slutet av 1990-talet fann han på ett antikvariat i Köpenhamn Nils Middelboes fotbollsmemoarer, KB-Chelsea og hjem igen, och där fanns på sidan 10: "Den svenske Professor Frey Svensson betegnede Spillet som "det fria fältets schack".
Frey Svensson (1866-1927), Uppsala, professor i psykiatri, var vice ordförande i Svenska Fotbollförbundet 1914-1920. Enligt Nordisk familjeboks sportlexikon var han "en varm anhängare av all idrott, men speciellt fotboll, som han ansåg vara av stor uppfostrande och karaktärsdanande betydelse. Han formulerade om detta spel sentensen "det fria fältets schack."
Åke Jönsson hade funnit upphovsmannen men någonstans på vägen hade tydligen det fria omvandlats till det gröna. Andemeningen var dock densamma. Åke Jönsson ville dock veta i vilket sammanhang hade Frey Svensson använt sig av uttrycket. Än en gång fick jag hjälp av slumpen säger Åke Jönsson. När jag gick igenom en rad årgångar av "Nordiskt Idrottslif" fann jag i nr 69/1912 en enspaltig rubrik, "Några märkliga uttalanden om fotbollspelet". "Julsparken är namnet på en liten publikation. --Häftet är mycket trevligt och belyser på ett förträffligt sätt fotbollsidrotten i vårt land. Särskilt lägger man märke till några artiklar: Fotboll - ett levande, fria fältets schack af prof. Frey Svensson." Åke Jönsson noterar att nu var han framme vid ursprunget till uttrycket och med antydan till gåshud började han läsa Frey Svenssons text.

Citat ur Julsparken 1912
"
Om det fanns någon lyrik kvar i min ämbetsmannasjäl, skulle den på sitt sätt kunna komma till uttryck, då jag skriver om fotboll. Och de, som väl känna spelet och som sett det väl spelas, skulle förstå mig. Tänk er mot Stadions gröna matta en växling av idrottsdräkters starka färger, danskarnas röda och holländarnas vita. Över den lätt mörknande junihimlen. Sakta vaj i färgrika vimplar. I stadionläktarnas vackra rundning en människoskara intensivt följande spelet på planen. Och där 11 kraftiga, smidiga, kloka unga män på vardera sidan i ett hela deras intelligens fångande arbete på att genom begagnande av varje den minsta avvikelse från det lämpligaste hos motståndarna få den huvudstora bollen genom målets sju meter breda och tre meter höga ram. Lär dig spelet i detalj, och du skall förstå, att en mogen man kan utan att göra sig löjlig, detta det allra ömtåligaste för ett högtidligt svenskt sinne, sälla sig till den åskådarmängd, vars rekord väl är de 110.000 människor, som en gång i Crystal Palace åskådade en Soccer-final. Och gör detta inte av nyfikenhet utan av intresse för spelet.
Alla idrotters förnuftiga utövande är mig kärt, ty jag tror att kroppskulturen är en nödvändig förutsättning för en verklig andlig kultur. Andarna må nu påstås ha meddelat sina utvalda huru många djupsinnigheter som helst, ett faktum är i alla fall att för den kultur, som är något med, för den har själen använt kroppen som vehikel, och den senares tillstånd kan därför inte vara den förra likgiltigt. Den idrott, som hat mitt huvudsakliga intresse, är dock fotbollspelet, därför att i ingen idrott intelligensen måste vara med som där. Det behövs visst intelligens för att i vilken idrottsgren som helst målmedvetet arbeta in en viss teknik, som för det för en persons förutsättningar högsta möjliga, men denna form av intelligens är, om jag så må säga, en utom det vanliga livshandlandet liggande, som gör att resultatet för kroppen är det väsentliga.
I fotbollspelet kommer intelligensen i allt, där den står i samband med ett handlande, som liksom vanligtvis i livet har att räkna med hjälpare och motståndare, till verksamhet. Intelligensens roll i fotbollspelet kan lätt demonstreras genom en jämförelse med intelligensspelet par préférence - schack. Förminska schackspelets antal pjäser till 11 par, tänk dem levande och tänk, att försöket att göra matt måste ha sitt nervus rerum i ett i allra minsta detalj inarbetat samarbete mellan 11 viljor, som är en vilja, som måste förstå varandra såsom sig själva och förstå att på överensstämmande sätt utnyttja de tillfälligheter, som de irrationella faktorer, som heta mänsklig intelligens och mänskligt herravälde över muskler, skapa, för att nu icke tala om dem, som bero på bristande teknisk utbildning. Lägg så till, att fotbollspelet, oaktat det spelar med ett mindre antal "dockor", har att räkna med ett oändligt mycket större antal kombinationer än schack, varför det aldrig kan få detta senare spels stereotypi, att det dessutom fordrar en blixtsnabb beslutsamhet och en viss korporell teknik. Fotbollspelet är ett levande, fria fältets schack.

Det är nog ingen tillfällighet, att i England fotboll kan betraktas såsom obligatorisk i skolorna. Det är eller borde framförallt vara de intellektuellas spel. I dessas handlingsfattiga kammarliv för det in ett hälsosamt moment av handlande. Det har därför här en verklig mission, och man måste på det livligaste önska att de svenska skolorna och de svenska universiteten allt mera måtte komma att intressera sig för det. Det talas om att fotbollspelet förråar. Javisst, det kan det göra. Det mänskliga livet har ju ännu icke kunnat arbeta sig bort från all råhet bra mycket mindre stötande än den, som slår emot en från kaféernas soffor. Och man kan också tala om att fotbollspelet förädlar. Det tvingar till ett hälsosamt underordnande under en gemensam idé, till ett samarbete som inte kan vara fullständigare, till underordnande under vissa bestämda lagar. Det lär att med jämnmod bära och dela ett nederlag och en seger. Det är ett kamratspel, ett solidaritetens spel, och däri ligger dess bästa egenskaper. Därför är organisation och referees av allra största betydelse för spelets art.

Skulle jag så säga några ord om mina intryck av det svenska fotbollspelet, så må det inte tagas illa upp, om jag överlämnar åt andra att komma med lovorden. Det kan inte förnekas, att det svenska lynnet har en viss benägenhet att motverka framträdandet av fotbollspelets nobla sidor. Oaktat ett rätt allvarsamt arbete gjorde det svenska fotbollspelet fiasko under de olympiska spelen. Det är inte värt att skylla på en tillfällighet. Svenskarna har i allmänhet svårt att samarbeta, och därför måste de förlora i samarbetets spel, till de förskaffat sig uppfostran härtill. Det ligger gärna något brutalt över svenskarnas spel, och jag vet icke om jag har rätt, men det förefaller mig som skulle publiken mindre applådera spelet än spelarna.
Det ligger för oss svenskar att bravera, att med minsta möjliga arbete tillägna oss att resultat, som sticker i ögonen, men fullkomningen har vi svårt att förskaffa oss. Vår fotboll är ännu långt från fullkomningen. Det finnes faktiskt en hel del fotbollspelare med mycket stora förutsättningar här i Sverige, men jag känner endast en, som kan anses i alla avseenden anmärkningsfri. Det syns mig, som skulle man här hemma inte träna tillräckligt systematiskt, och som skulle även de bästa och äldsta hysa ett stort förakt för all teori. Ej ens kaptenerna syns vara inne i sin konsts teoretiska sida. Det är dock visst att ett påpekande av teorierna underlättar utbildningen. Det finnes knappast en enda svensk ytter, som syns veta, att han icke skall dribbla ända ner till hörnflaggan, utan att centringen skall ske medan ännu forwards är på språng. Det finns få lag , där man observerar en verkligt genomförd markering, som är fotbollspelets abc, och det är få hos vilka man kan upptäcka en målmedveten strävan, att under dribblingen göra lucka på lämpligaste platsen och att passa till den, som står bäst i förhållande till luckan.
Även om Sverige har sina bästa spelare bland backarna, finns det dock få backar som tänka på, att backsparken inte är något annat än en "långpassning", och att det är barnsligt att glädja sig åt publikens jubel över en väldig "ballong". Och det frågas, var förstå halvbackarna fullt sin uppgift av både anfallare och försvarare. Det lär väl alltså inte gå an förneka, att det svenska fotbollspelet har brister, för vilka vi fick lida vid olympiska spelen, och heller inte att det svenska lynnet kanske inte gör fotbollspelets goda sidor full rättvisa, men därför är det så mycket viktigare att det hos oss får samma uppskattning och blir lika ivrigt övat som i dess hemland. Det har just sin uppgift i att hjälpa till att bortarbeta yttringarna av de nyssnämnda felen i vår folkkaraktär."

Efter detta utdrag ur "Julsparken" konstaterar Åke Jönsson:
"Ett mycket märkligt tidsdokument för den svenska fotbollen. Redan 1912 formulerade Frey Svensson sina tankar om spelet på ett lysande sätt. Är det kanske så att jag träffat på svensk fotbolls förste verklige analytiker - denne psykiater hade förmågan att på ett ytterst välformulerat sätt analysera sitt förhållande till fotbollspelet och gjorde det i en tid när spelet ännu inte hade utvecklats till folksport i Sverige."

I Blå Boken följer Åke Jönsson Frey Svenssons deltagande i debatten om idrotten i allmänhet och imponeras av dennes klarsynthet i analysen av svensk idrott. Åke Jönsson skriver vidare

"Inget ämne inom idrotten tycks ha varit främmande för Svensson. I DN-redaktören David Jonasons (Mr Jones) bok "Svensk Fotboll" (1918) framför Svensson åsikter om idrottspressens uppgift och betydelse: "Idrottspressen står inför en uppgift. Den skall inte blåsa under lidelserna men ständigt ha till ögonmärke att verkligen i sin egen ton söka ange rättesnöre för tonen på planen och bland idrottsmännen…Av den press, som skapar opinion i sportkretsar, fordrar man sålunda att språket inte blir vulgärt eller slår över i jargong."

Åke Jönsson har även funnit att Frey Svensson vid sin avgång som styrelseledamot skriver ett "öppet brev" till sina styrelsekollegor. Brevet publiceras i Idrottsbladet den 26 november 1920 - på första sidan vilket man kan förstå - och är uppenbarligen riktat mot fotbollsgeneralen Anton Johanson (då sekreterare i förbundet). Det inledande stycket lyder: "Den ekonomiska förvaltningen är så gott som fullständigt undandragen hela styrelsens kontroll… styrelsen får först genom revisionsberättelserna kännedom om densamma… Det bör vara förbundsmedlemmarnas och i övrigt hela folkets rättighet att få veta vart penningarna verkligen tar vägen."
Utan Åke Jönssons förträffliga arbete hade vi aldrig fått klarhet om begreppet "Fotboll - det är det gröna fältets schack" och ej heller fått lära känna Frey Svensson. Något som vi nu har fått tack vare Blå Boken!

Upplagt av: Bengt Ågren