21 nov 2014

Svensk pojk och juniorfotboll bättre än någonsin

Claes Eriksson är spelarutbildningsansvarig på SvFF, samt förbundskapten för P18/96.

Om knappt två veckor sker lottningen inför kval (EM-kval 1) och slutkval (Elite Round) i fyra olika åldersgrupper inom UEFA:s EM-tävlingar på pojksidan. För tredje året i rad finns Sverige kvar i samtliga fyra tävlingar, och i U17-kategorin är vi rankade högre än någonsin (15:e plats i Europa).

Och jag håller med. Vi har nog aldrig varit bättre än nu! Det är ett långsiktigt och strategiskt arbete inom svensk fotboll som ger resultat. Framgången vi har nu är ett resultat av ett allt bättre arbete i klubbarna, en starkare tränarutbildning och att vår landslagsverksamhet har utvecklats med tiden.

De två första lottningarna genomförs i Nyon nu på fredag den 28 november. För Magnus Wikmans P99 startar resan mot U17-EM i Azerbajdzjan 2016, och för Tomas Turessons P97 inleds vägen mot U19-EM i Tyskland 2016.
Rankingen som ligger till grund för lottningen baseras på resultat i de tre senaste kvalen/slutspelen, Sveriges U17 rankas som sagt på rekordhöga 15:e plats och U19 på 24:e plats av 53 europeiska landslag.

Roland Nilssons P98 vann Nordisk pojkturnering i somras, och klarade sedan av sitt EM-kval 1 som gruppsegrare. Lottning av deras Elite Round sker den 3 december, och i vår spelar Rolles P98:or för en plats i U17-EM i Bulgarien sommaren 2015.

För "mina egna" P96:or är målet U19-EM i Grekland 2015. Det första hindret passerade vi i måndags, men EM-kval 1 blev som väntat en mycket tuff tillställning.
Vi mötte Ukraina (som gick till EM-slutspel med den här åldergruppen som 17-åringar), Israel och Bulgarien (som båda är på frammarsch och tog sig till årets EM-slutspel för 19-åringar). Totalt sett gör vi en fullt godkänd insats nere i Israel med tre bra (eller mycket bra) halvlekar och tre mindre bra.

I matchen mot Ukraina har vi en ledning med 2-0 i halvtidsvilan efter en stark första halvlek. Tyvärr tappar vi i andra och släpper in Ukraina i matchen. Vid 2-2 ställning räddar Sixten Mohlin en straff och vi kommer undan med blotta förskräckelsen.

Mot värdnationen Israel kommer vi tyvärr inte upp i några högre höjder. Vi inleder bra och skapar en chans som Valmir Berisha tyvärr bränner. Därefter sjunker vår spelkvalitet och vi har märkbart svårt att få till någon het chans trots stort bollinnehav. Det var israelernas snabba omställningar som på ett tydligt sätt präglade matchen. Ironiskt nog lyckas vi kontra in ett avgörande i matchens sista sekund, genom Viktor Nordin. Otroligt glädjande och viktigt inför den sista och avgörande matchen i gruppspelet.

Där gav vi aldrig bulgarerna någon chans. Stabilt försvarsspel tillsammans med ett snabbt och effektiv anfallsspel gav oss en klar 5-1 seger. Här fanns inget mer att önska för en förbundskapten - en skön avslutning på en rolig vecka!
Våran nästa kvalomgång, Elite Round, lottas också den 3 december och kommer att spelas i mars 2015.

Det och mycket annat ser vi fram emot nästa år, men först ska vi ta oss tiden att glädjas och vara stolta över en mycket bra landslagssäsong 2014!

Claes Eriksson

Valmir Berisha, Carlos Strandberg och Isak Ssewankambo på kvaluppdrag med P18/96 i Israel.

17 aug 2014

Vilse i Chicago, möter Klinsmann och tjôtar fotboll

Pia Sundhage på resa i Kanada och USA. (del 2)

Min resa i USA fortsätter i ett rasande tempo. Det börjar med att jag tillbringar en härlig dag hos en gammal amerikansk vän i Philadelphia.


Efter en fin dag somnar jag i samma säng jag hade 2001 och 2002, när den första professionella ligan startade i USA. Då var jag assisterande tränare för Mark Krikorian, Philadelphia Charge, idag är jag förbundskapten för Sverige.

Mycket har hänt under dessa dryga tio år, men fotbollssnacket kring "Grassroots" är lika engagerat. Det kostar pengar, det är för många koner och "drills", det är för många, långa flygresor och dyra hotellkostnader.
Än en gång konstaterar vi hur viktiga och värdefulla landslagsspelare är som förebilder, såsom Abby Wambach, för alla dessa unga tjejer. De som drömmer. De som hoppas. De som tror.

Jag står och väntar på att få gå på planet till Chicago när en kvinna försiktigt närmar sig och frågar: "Did you coach the US Olympic team?" Jo, jag har varit USA:s förbundskapten. Och så hamnar jag i ett härligt samtal med henne och hennes son som står där med en boll under armen, i en Barcelona-tröja.
Vi pratar om herr-VM, Tysklands Müller, Argentinas Messi, pojkens mittfältsspel, turneringar och träningar. Till en början är han lite blyg men efter ett tag så pepprar han mig med frågor om vilken spelare jag gillar, om jag ska åka till dam-VM i Kanada - hoppas på VM-kvalet - hur det går för Hope Solo och han undrar om Abby Wambach är frisk.

Förseningar. Snart sitter jag dock på tåget in till centrala Chicago. Väljer "fel uppgång", går åt fel håll och virrar bort mig. Inte ovanligt. Frågar några vägarbetare om riktningen till Michigan Street. De tvekar, men så kommer en hemlös man och ger mig en klockren vägbeskrivning. Jag får en tidning, han får de småpengar jag har på mig.

Selfie i Chicago.

Denna "mellandag" går jag på en sightseeing tur. När jag var förbundskapten för USA besökte jag Chicago flera gånger, men fick/tog aldrig chansen att se mig omkring. Med landslaget är det träningsförberedelser, coachingsamtal, ledarmöten, media och en massa videotittande.
Denna gång tar jag mig tid och konstaterar att det finns mycket att uppleva. Millenium park, utomhuskonsert, Plensa 1004 portraits, Agora: järnfigurer, Michigan vatten.

Det är en 40 minuters promenad till House of Soccer, fotbollförbundets kansli. Där möts jag av en massa underbara bilder på vinnande lag och historiska fotbollshändelser. "Hello, how are you doing", säger Jürgen Klinsmann. Vi snackar en stund om herrarnas VM och om nästa stora event, damernas VM i Kanada.

Jag hinner se ännu en ligamatch innan resan hem till Sverige. Chicago mot Boston. Jag vill vara väl förberedd inför den matchen så jag har sett Boston–Portland på YouTube kvällen innan. En veckomatch drar inte så mycket publik. Drygt 500 entusiaster kommer och de får se en medioker match. Fortfarande många löpningar, det går fort men det går också mycket fel.
Christine Press vänder med och prövar skott. Men hon vänder också in i en motståndare och bolltapp. Boston Breakers Heather O'Reilly löper på sin kant men oftast blir det att jaga boll, defensiva löpningar. Även om det inte spelas den bästa fotbollen i kväll så är underhållningsvärdet ganska stort, för det är spänning.
Denna liga är jämn. Trots bra spel av Bostons målvakt Alyssa Naehr vinner Chicago till slut med 2–0 och har med dessa tre poäng chansen att spela det eftertraktade slutspelet.

Hem till Sverige med en massa intryck. Dags att dela med sig på nästa förbundskaptensträff. Men först VM-kval mot Polen den 21 augusti.

Pia Sundhage

16 aug 2014

U20-VM och en försmak av Kanada

Pia Sundhage på resa i Kanada och USA. (del 1)

5–5, vilken landskamp! Kina lyckas spela oavgjort mot skickliga Tyskland i U20-VM i Kanada. Jag är på plats och får se denna otroliga match.

Sitter på läktaren i Edmonton, på arenan där invigningsmatchen i VM 2015 ska spelas. Då lär det vara fullsatt, 60 000, nu är det nog bara 10 000 åskådare.

U20-VM Kanada.Tyskland börjar bäst, bestämmer spelrytmen och anfaller från alla håll och kanter. Underbart att se hur dessa unga spelare driver boll, fintar och prövar skott. Men så förändras matchbilden. Kina får igång sitt passningsspel och plötsligt får jag se finurligt anfallsspel av tekniska kineser. Vad är det som händer egentligen?
Kineserna "vill ha boll", passningarna blir rejälare och mer precisa. Och passningsvalen görs både tidigare och tydligare. Samtidigt blir motståndarna lite mer försiktiga med att sätta press. Två ord beskriver förändringen: självförtroende och (spel)avstånd.

Nästa match är USA mot Brasilien. Jag läser laguppställningen och tittar nyfiket på födelsedatum. Jag höjer på ögonbrynen när jag ser att USA har en 16-åring i startelvan och en 17-åring på bänken. Mycket intressant eftersom USA har hundratusentals fotbollsspelare och populariteten bara växer.

Jag sitter bredvid Jill Ellis, som var assisterande förbundskapten när jag coachade USA. Numera är Jill själv förbundskapten för USA och vi njuter bland annat av att se Brasiliens tre centrala mittfältare.
Vi diskuterar deras teknik, speluppfattning och finess. Brasilien äger boll och i halvtidsstatistiken är det fördel Brasilien, 63–37 procent bollinnehav och åtta skott mot fyra. Varför vinner då inte Brasilien? Laget hittar inte de där djupledspassningarna som knivskarpt kunde skära igenom USA:s försvar i den sista tredjedelen. De målchanser som skapas utmynnar bara i halvchanser. Jill och jag tittar också på USA:s Lindsey Horan, PSG-proffset, som inte dominerar på något sätt. Men hon gör det viktiga och avgörande 1–0-målet i slutet av matchen.

Jag träffar också April Heinrichs, före detta landslagsspelare, förbundskapten och numera ansvarig för spelarutveckling i USA. Det blir ett intressant samtal kring damfotbollens nästa steg, jämförelser med förr, skillnader i olika länders VM-förberedelser inför 2015 i Kanada.

Jill Ellis kommer troligtvis ha landslaget samlat januari till mars och bara låta spelarna spela tre eller fyra ligamatcher, innan formen ska finslipas med början från maj. USA har inte vunnit VM-guld sedan 1999, så här satsas det.

"Min systers bästa kompis husvagn. Härligt!"Under denna tiodagarsresa har jag lyckats undvika hotellnätter. Denna natt spenderar jag i min systers bästa kompis husvagn. Härligt!

Nästa dag landar jag på O'Hare Airport i Chicago. Cheryl, som var manager för USA under mina år där, hämtar mig och i bilen sitter även Jill Ellis. Vi drar till ligamatchen Chicago– Kansas. Kaffesugen, så det blir ett stopp på Dunkin' Donuts. Svagt kaffe, men en massa go'a skratt kring historier från förr.
Vi sätter oss på bra platser och ser hur Chicago och Kansas spelare kommer in på en klassisk amerikansk fotbollsplan med en massa linjer. Uppställning och nationalsången. Liten, cirka 1 500, men entusiastisk publik.

Chicago gör 1–0 efter att Christine Press rycker förbi motståndare och får iväg ett skott. Returen slår kanadensiska forwarden Tancredi in. Det blir 2–0, men sen tar landslagets mittfältare Lauren Holiday taktpinnen och kommer att kontrollera Kansas passningstempo. Hon är bäst på plan. Men det räcker inte, Chicago vinner med 2–1.
Jag måste medge att det är irriterande med alla dessa amerikanska fotbollslinjer och siffrorna 10, 20, 30, 40, 50. Detta är inte ligans bästa arena. Men spelet är intressant och skiljer sig en del från allsvenskan. Här smäller det oftare i närkamper, många djupledslöpningar, det är fart och fläkt, tempot är högre – för högt ibland, spelare driver boll, därmed en hel del intressanta omställningar på mittplan.

Efter matchen går vi tre ner till planen och tar oss förbi alla dessa förväntansfulla fotbollstjejer som väntar på autografer och selfies. Medan Jill "jobbar" med samtal så tjôtar jag med Cheryl, säger hej till spelare jag känner och skriver en och annan autograf.

Jag sover över oss Cheryl, mitt i Chicago på 38:e våningen, och hinner med en brunch med fotbollssnack: Ligans utmaningar, lönetak, släppa spelare, utveckla spelare, kalendern inför VM, landslagets samling, klubbägarnas önskemål, US Soccers ekonomiska stöd till ligan, spelare som fått barn och kommit tillbaka, spelare som har lagt av, spelare som är skadade.

Vi hinner med en långpromenad nere vid vattnet och fortsätter snacka gamla minnen.
Strax innan vi tar bilen till flygplatsen så hör vi rop från ett protesttåg på Michigan Street: "Free Palestine".

Pia Sundhage

Mer från Pia Sundhages turné till Kanada och USA publiceras söndag 17 aug.

3 jul 2014

Hektisk dag i Almedalen

Erik Hamrén, efter Idrottens Dag i Almedalen:

Som anställd av SvFF skall jag sköta Herrlandslaget och i det uppdraget gäller det bla att företräda svensk fotboll i så många avseenden jag kan och hinner och där SvFF anser att jag skall medverka. Den här gången skulle jag och Pia delta vid Almedalsveckan, och det tackade vi båda snabbt ja till då vi brinner för fotbollen och vad fotbollen kan göra i samhället.

Det blev en hektisk dag. Förutom vårt ledarseminarium så gjorde vi ett stort antal intervjuer till TV, radio, webben och skrivande media. I o runt Visby var det dessutom tusentals människor. Barn, ungdomar och vuxna som ville ha autografer, ta bilder, snacka fotboll. Det gör Pia och jag gärna och med stor glädje !

En av dessa hundratals bilder som togs igår blev väldigt uppmärksammad. Både Pia och jag fick ett stort antal ggr berätta hur bilden kom till, och att vi tog avstånd från att förknippas med Sverigedemokraterna då deras värderingar inte alls stämmer överens med varken våra personliga värderingar eller SvFF-värderingar.
Jag tyckte vi var tydliga med det! Men… när jag nu dagen efter har tagit del av en del "tyckares" åsikter så känns det inte som alla förstod. Så jag tar det en gång till .

Vi var på väg till en fotbollsmatch arrangerad av Handikappidrottsförbundet. På vägen dit mötte vi flera grupper av killar o tjejer som spelat match, och ett antal av dom ville ta bild med oss. Vi svarade som vi brukar: Javisst !

Ett av sällskapen hade gula tröjor på sig. Jag kände direkt igen vår landslagströja som en av killarna hade på sig, men i övrigt tittade vi inte efter vad det stod på tröjorna. Vi hade bråttom till matchen, så allt skulle gå så snabbt som möjligt.
Det visar sig i efterhand att det på just denna bild var SDU-medlemmar som vi ställde upp tillsammans med. Och ja! Vi borde givetvis varit mer observanta om vad som stod på deras tröjor så vi hade kunnat tacka nej och sluppit bli utnyttjade i deras syften. Den kritiken får jag ta.

Men… att jag inte stått upp och tagit tillräckligt avstånd från rasism, nazism , främlingsfientlighet mm har jag svårt att förstå, och svårt att acceptera!

Jag är uppväxt i Ljusdal, och uppfostrad av två fantastiska föräldrar som alltid lärt mig och min syster att respektera andra människor för vem de är och för vad de gör. Var man kommer ifrån, vad man har för hudfärg, vad man har för namn mm har ingen betydelse. Det är vad du gör, hur du uppträder som människa som räknas.

Jag kom tidigt in i idrottsrörelsen, sysslade med ett antal idrotter även om fotbollen har alltid varit nr 1 för mig. Inom fotbollen (även övriga lagsporter ) fick jag ytterligare lära mig, av bra ledare och av bra kamrater, vad respekt för andra människor, och respekt för olikheter innebär.

Det har jag tagit med mig i min ledargärning. Som idrottslärare, som tränare, som förbundskapten. För mig är det en av de allra viktigaste punkterna i mitt ledarskap. Kanske den allra viktigaste!

Det gör ont, mycket ont, att mina grundvärderingar ifrågasätts. Jag har alltid tagit stort avstånd från all form av mobbning, från intolerans av olikheter, från rasism, nazism mm. Det kommer jag att fortsätta med!

Trots all uppståndelse igår är jag nöjd med att jag var med i Visby. Det blev ett trevligt seminarium med fin respons från publiken. Jag fick möjlighet att träffa massor av fotbollsälskare i alla åldrar. Jag fick möjlighet att med många snacka om mer idrott/lek/rörelse i skolan. En otroligt viktig fråga för våra barn, våra ungdomar, vår framtid!

Tillsammans är vi starka!
Erik Hamrèn

Lagbild från Almedalen med Special Olympics United. Foto: Bo-Göran Kristofferson.

Visa fler inlägg