U20-VM och en försmak av Kanada

Pia Sundhage på resa i Kanada och USA. (del 1)

5–5, vilken landskamp! Kina lyckas spela oavgjort mot skickliga Tyskland i U20-VM i Kanada. Jag är på plats och får se denna otroliga match.

Sitter på läktaren i Edmonton, på arenan där invigningsmatchen i VM 2015 ska spelas. Då lär det vara fullsatt, 60 000, nu är det nog bara 10 000 åskådare.

U20-VM Kanada.Tyskland börjar bäst, bestämmer spelrytmen och anfaller från alla håll och kanter. Underbart att se hur dessa unga spelare driver boll, fintar och prövar skott. Men så förändras matchbilden. Kina får igång sitt passningsspel och plötsligt får jag se finurligt anfallsspel av tekniska kineser. Vad är det som händer egentligen?
Kineserna "vill ha boll", passningarna blir rejälare och mer precisa. Och passningsvalen görs både tidigare och tydligare. Samtidigt blir motståndarna lite mer försiktiga med att sätta press. Två ord beskriver förändringen: självförtroende och (spel)avstånd.

Nästa match är USA mot Brasilien. Jag läser laguppställningen och tittar nyfiket på födelsedatum. Jag höjer på ögonbrynen när jag ser att USA har en 16-åring i startelvan och en 17-åring på bänken. Mycket intressant eftersom USA har hundratusentals fotbollsspelare och populariteten bara växer.

Jag sitter bredvid Jill Ellis, som var assisterande förbundskapten när jag coachade USA. Numera är Jill själv förbundskapten för USA och vi njuter bland annat av att se Brasiliens tre centrala mittfältare.
Vi diskuterar deras teknik, speluppfattning och finess. Brasilien äger boll och i halvtidsstatistiken är det fördel Brasilien, 63–37 procent bollinnehav och åtta skott mot fyra. Varför vinner då inte Brasilien? Laget hittar inte de där djupledspassningarna som knivskarpt kunde skära igenom USA:s försvar i den sista tredjedelen. De målchanser som skapas utmynnar bara i halvchanser. Jill och jag tittar också på USA:s Lindsey Horan, PSG-proffset, som inte dominerar på något sätt. Men hon gör det viktiga och avgörande 1–0-målet i slutet av matchen.

Jag träffar också April Heinrichs, före detta landslagsspelare, förbundskapten och numera ansvarig för spelarutveckling i USA. Det blir ett intressant samtal kring damfotbollens nästa steg, jämförelser med förr, skillnader i olika länders VM-förberedelser inför 2015 i Kanada.

Jill Ellis kommer troligtvis ha landslaget samlat januari till mars och bara låta spelarna spela tre eller fyra ligamatcher, innan formen ska finslipas med början från maj. USA har inte vunnit VM-guld sedan 1999, så här satsas det.

"Min systers bästa kompis husvagn. Härligt!"Under denna tiodagarsresa har jag lyckats undvika hotellnätter. Denna natt spenderar jag i min systers bästa kompis husvagn. Härligt!

Nästa dag landar jag på O'Hare Airport i Chicago. Cheryl, som var manager för USA under mina år där, hämtar mig och i bilen sitter även Jill Ellis. Vi drar till ligamatchen Chicago– Kansas. Kaffesugen, så det blir ett stopp på Dunkin' Donuts. Svagt kaffe, men en massa go'a skratt kring historier från förr.
Vi sätter oss på bra platser och ser hur Chicago och Kansas spelare kommer in på en klassisk amerikansk fotbollsplan med en massa linjer. Uppställning och nationalsången. Liten, cirka 1 500, men entusiastisk publik.

Chicago gör 1–0 efter att Christine Press rycker förbi motståndare och får iväg ett skott. Returen slår kanadensiska forwarden Tancredi in. Det blir 2–0, men sen tar landslagets mittfältare Lauren Holiday taktpinnen och kommer att kontrollera Kansas passningstempo. Hon är bäst på plan. Men det räcker inte, Chicago vinner med 2–1.
Jag måste medge att det är irriterande med alla dessa amerikanska fotbollslinjer och siffrorna 10, 20, 30, 40, 50. Detta är inte ligans bästa arena. Men spelet är intressant och skiljer sig en del från allsvenskan. Här smäller det oftare i närkamper, många djupledslöpningar, det är fart och fläkt, tempot är högre – för högt ibland, spelare driver boll, därmed en hel del intressanta omställningar på mittplan.

Efter matchen går vi tre ner till planen och tar oss förbi alla dessa förväntansfulla fotbollstjejer som väntar på autografer och selfies. Medan Jill "jobbar" med samtal så tjôtar jag med Cheryl, säger hej till spelare jag känner och skriver en och annan autograf.

Jag sover över oss Cheryl, mitt i Chicago på 38:e våningen, och hinner med en brunch med fotbollssnack: Ligans utmaningar, lönetak, släppa spelare, utveckla spelare, kalendern inför VM, landslagets samling, klubbägarnas önskemål, US Soccers ekonomiska stöd till ligan, spelare som fått barn och kommit tillbaka, spelare som har lagt av, spelare som är skadade.

Vi hinner med en långpromenad nere vid vattnet och fortsätter snacka gamla minnen.
Strax innan vi tar bilen till flygplatsen så hör vi rop från ett protesttåg på Michigan Street: "Free Palestine".

Pia Sundhage

Mer från Pia Sundhages turné till Kanada och USA publiceras söndag 17 aug.