Vilse i Chicago, möter Klinsmann och tjôtar fotboll

Pia Sundhage på resa i Kanada och USA. (del 2)

Min resa i USA fortsätter i ett rasande tempo. Det börjar med att jag tillbringar en härlig dag hos en gammal amerikansk vän i Philadelphia.


Efter en fin dag somnar jag i samma säng jag hade 2001 och 2002, när den första professionella ligan startade i USA. Då var jag assisterande tränare för Mark Krikorian, Philadelphia Charge, idag är jag förbundskapten för Sverige.

Mycket har hänt under dessa dryga tio år, men fotbollssnacket kring "Grassroots" är lika engagerat. Det kostar pengar, det är för många koner och "drills", det är för många, långa flygresor och dyra hotellkostnader.
Än en gång konstaterar vi hur viktiga och värdefulla landslagsspelare är som förebilder, såsom Abby Wambach, för alla dessa unga tjejer. De som drömmer. De som hoppas. De som tror.

Jag står och väntar på att få gå på planet till Chicago när en kvinna försiktigt närmar sig och frågar: "Did you coach the US Olympic team?" Jo, jag har varit USA:s förbundskapten. Och så hamnar jag i ett härligt samtal med henne och hennes son som står där med en boll under armen, i en Barcelona-tröja.
Vi pratar om herr-VM, Tysklands Müller, Argentinas Messi, pojkens mittfältsspel, turneringar och träningar. Till en början är han lite blyg men efter ett tag så pepprar han mig med frågor om vilken spelare jag gillar, om jag ska åka till dam-VM i Kanada - hoppas på VM-kvalet - hur det går för Hope Solo och han undrar om Abby Wambach är frisk.

Förseningar. Snart sitter jag dock på tåget in till centrala Chicago. Väljer "fel uppgång", går åt fel håll och virrar bort mig. Inte ovanligt. Frågar några vägarbetare om riktningen till Michigan Street. De tvekar, men så kommer en hemlös man och ger mig en klockren vägbeskrivning. Jag får en tidning, han får de småpengar jag har på mig.

Selfie i Chicago.

Denna "mellandag" går jag på en sightseeing tur. När jag var förbundskapten för USA besökte jag Chicago flera gånger, men fick/tog aldrig chansen att se mig omkring. Med landslaget är det träningsförberedelser, coachingsamtal, ledarmöten, media och en massa videotittande.
Denna gång tar jag mig tid och konstaterar att det finns mycket att uppleva. Millenium park, utomhuskonsert, Plensa 1004 portraits, Agora: järnfigurer, Michigan vatten.

Det är en 40 minuters promenad till House of Soccer, fotbollförbundets kansli. Där möts jag av en massa underbara bilder på vinnande lag och historiska fotbollshändelser. "Hello, how are you doing", säger Jürgen Klinsmann. Vi snackar en stund om herrarnas VM och om nästa stora event, damernas VM i Kanada.

Jag hinner se ännu en ligamatch innan resan hem till Sverige. Chicago mot Boston. Jag vill vara väl förberedd inför den matchen så jag har sett Boston–Portland på YouTube kvällen innan. En veckomatch drar inte så mycket publik. Drygt 500 entusiaster kommer och de får se en medioker match. Fortfarande många löpningar, det går fort men det går också mycket fel.
Christine Press vänder med och prövar skott. Men hon vänder också in i en motståndare och bolltapp. Boston Breakers Heather O'Reilly löper på sin kant men oftast blir det att jaga boll, defensiva löpningar. Även om det inte spelas den bästa fotbollen i kväll så är underhållningsvärdet ganska stort, för det är spänning.
Denna liga är jämn. Trots bra spel av Bostons målvakt Alyssa Naehr vinner Chicago till slut med 2–0 och har med dessa tre poäng chansen att spela det eftertraktade slutspelet.

Hem till Sverige med en massa intryck. Dags att dela med sig på nästa förbundskaptensträff. Men först VM-kval mot Polen den 21 augusti.

Pia Sundhage