Centrala ytor, atleter, och Rio de Janeiro

U21-landslagets Håkan Ericson i Rio de Janeiro:
Att få följa världens största sport i det största mästerskapet, i det som av många anses vara fotbollens hemland är naturligtvis fantastiskt. Jag befinner mig här för att ansvara för en svensk analys av VM-slutspelet.

I Sydafrika 2010 var vi fyra personer på plats och jobbade med analysen. Vi såg då ca 30 matcher, den här gången är budgeten lite mindre så vi är två på plats och ser hälften så många matcher. Förutom mig själv så har Andreas Pettersson (min assisterande i U21-landslaget) varit på plats, han åkte hem midsommarafton och jag kom ner på midsommardagen.

Allting ska leda fram till en dokumentation och presentation som ska hållas för våra elittränare under hösten, samt givetvis användas som tillägg i vår tränar- och spelarutbildning som delvis revideras vartannat år efter de stora mästerskapen.

Att döma av reaktionerna vi fick av rapporten från 2010 kändes det som att vi tillförde en del nytt i vår fotbollsdebatt och utveckling, ambitionen är givetvis detsamma den här gången.
Vi kommer att ha FIFA:s rapport som bas men genom att ha varit på plats har vi kunnat titta på vissa delar som vi tycker är viktiga utifrån ett svenskt perspektiv.

Ett eget framtaget analysschema följs, men vi provar också något nytt genom att på iPad registrera intressanta situationer i realtid. Dessa synkroniseras i efterhand med matchen som laddas ned, och vi har direkt ett kartotek av händelser kopplat till de moment vi vill illustrera. Det ger oss bättre fokus på matchen och sparar mycket tid i efterhand.
Tekniken utvecklas hela tiden – liksom FOTBOLLEN!

Jag har hittills tittat på 27 lag under 22 matcher (inklusive tv-matcher) och är fortfarande i en "inhämtningsfas" av intryck. Själva sammanställningen får ske i efterhand men några snabba reflektioner kan ändå göras:

Slaget om de centrala ytorna
4-4-2-tiden med tre raka linjer som präglade svensk fotboll under lång tid och även en hel del internationellt "försvann" för ett antal år sedan - då lagen började att hitta ett sätt att komma åt "nyckelytan" i anfallsspelet, dvs ytan framför motståndarens mittbackar (spelyta 2 som den numera heter i vår tränarutbildning).
Man gjorde det genom att använda en "nr 10", (eller regista i Italien) som antingen bestod i en mittfältare som fick ta steget upp eller en forward som fick ta en lägre utgångsposition.
Motdraget i försvarsspelet var då att "utgruppera" sitt tidigare raka mittfält med en spelare för att täcka den ytan, den sk "balansspelaren" var född. Vi minns alla Tobias Linderoths enorma jobb i svenska landslagets 4-1:3-2 – system. Ganska snart förstod man dock att en spelare inte var tillräcklig där, utan två balansspelare fick dela på det arbetet och i förra VM var 4-2:3-1 det mest använda systemet.

I detta VM ser vi att det tagits ytterligare ett steg till att vinna den centrala ytan, både offensivt och defensivt, då majoriteten av lagen använder tre innermittfältare och även tre mittbackar.

Jag hade idén att med U21 spela 4-3-1-2 eller 4-3-2-1 (den sk "julgranen") 2011 då jag tog vid, och Erik och jag hade diskussioner efter EM 2012 att spela med tre mittbackar och innermittfältare.
Det var dock få av våra aktuella spelare som spelade så i sina klubblag, och med tanke på den minimala tid man har till förberedelser i ett landslag (1-2 riktiga träningar innan match) så la vi den tanken på is tillsvidare. Erik har ju börjat - tiden kanske är inne nu?

Var får man då "betala" för den centreringen av spelare, jo givetvis på kanterna. Här har lagen löst det på olika sätt, ytorna utanför måste försvaras defensivt. Fembackslinjen är återfödd och 4-5-1 visar sig ju vara ett svårt block att ta sig förbi offensivt!

Men för att vinna matcherna måste du få fram spelare i anfallsposition och här är nog det som imponerat på mig mest, förmågan att snabbt få fram 6-7 spelare i och direkt utanför motståndarens straffområde.

Svaret är ofta ytterbackar som är väldigt pigga och skickliga på att flytta fram, kombinerat med att innermittfältare och innerbackar snabbt spelar sig förbi motståndarnas första försvarslinje med ett säkert men kvickt passningsspel med sk. "låg risk".

Ev yttermittältare eller ytterforward kan få en tidig boll till sig för att utmana i ganska tomma ytor i omställningar, eller så går de "felfotade" yttrarna in för att förstärka centralt och ytterbackar kan slå tidiga inlägg mot många spelare eller använda sig av sk "cutbacks" (snett- inåt -bakåt)

Just hur många spelare de olika lagen har i de olika spelytorna (ytan mellan motståndarens olika lagdelar) i olika skeden av anfallet är en av de saker jag och Andreas har tittat extra noga på.

Atleterna
En annan sak som verkligen slår mig är vilken fysik nästan alla spelare besitter. Dels i form av storlek och muskelmassa, främst från de afrikanska och sydamerikanska lagen men också alla maxlöp som görs ända in i minut 95, både offensivt och defensivt.

En egenskap som verkligen löser upp ett försvar är förmågan att "ta ytan"! Så fort inte press finns så går man i högsta fart iväg med bollen framåt och slår på så vis ut flera spelare direkt samt ger medspelarna access till djupledslöp framåt. Robben och Neymar är givetvis två lysande exempel som avgjort matcher på det sättet.

Gällande fysiken vill jag haka på både Erik och Pia – jag är verkligen orolig för vår svenska status gällande den delen i en internationell jämförelse! Det finns givetvis fler områden vi bör jobba med i ett fotbollsperspektiv, men fysiken speglar något som pekar på andra åtgärder än bara fotbollsträning. Det innefattar koordination och rörlighet, kroppsuppfattning osv – nödvändigt för att utföra saker med rätt teknik samt att undvika skador, förmågan att riktningsförändra mm.
Det kan nämnas att du i Brasilien inte får träna ungdomar utan att ha gått FYRA ÅRS heltidsstudier i fysiologi och fotboll!
Sambafotbollens hemland vet vad de håller på med när de tränar sina ungdomar på ett lekfullt sätt.

Om Rio de Janeriro
Precis som det brukar innan stora sportsliga begivenheter har det talats om kaos, ofärdiga arenor, otillräckliga transportmedel mm.
I förrgår var jag på Maracana. Från den lägenhet jag bor i så tar det 30 min med T-bana - och det tog mindre än 1 timme från det jag lämnade lägenheten till att jag satt på min plats inne på arenan. Då hade jag tillsammans med 73.400 andra personer passerat två biljettkontroller och skickat väskan genom security-kontrollen.

Det har varit några incidenter som jag hört och läst om där det fattats biljetter eller där det sålts falska och bråk har uppstått.
Två engelsmän blev avvisade från läktaren jag var på i matchen mot Costa Rica då de försökte att översätta sin besvikelse med att provocera. Annars har jag inte sett varken bråk mellan supportrar eller känt mig osäker på gatorna någonstans.

Den "vanliga invånaren" här nere är dock mycket kritisk till alla kostnader som arenorna kostat. Det pratas om 4 miljarder för "ombyggnad" av Maracana och motsvarande för arenan i Brasilia, men allra mest pratas det om arenorna som är byggda för liknande pengar i städer där lagen spelar i 3.e och 4:e divisionen.

En dag i Rio var en ren TV-dag för mig, då passade jag på att se Brasilien–Kamerun i Fan-zone på Copa Cabana, det var i sig en oförglömlig upplevelse även om jag där mera var turist än analytiker.
Gällande de få timmar som blir över till stranden så föredrar jag Ipanema före Copa, inramningen med bergen i bakgrunden mot det gröna vattnet är svårslagen...

I övrigt: Onsdag - sen middag med Erik för att stämma av Rysslands matcher mm, torsdag på plats i Curitiba för Ryssland–Algeriet.
Eventuellt avslutas dagen med en Caipirinha, som en ren artighetgest mot min hyresvärd!!

Hälsningar!
Håkan Ericson