U17-EM: Manasse Kusu - lagets "pappa"

Manasse Kusu.

Han har utnämnts som "lagets pappa" av sina lagkamrater i P17-landslaget som just nu spelar U17-EM. En titel som den centrala mittfältaren Manasse Kusu trivs med.
– Om jag ser att någon är ledsen på grund av någon annan försöker jag att få de sams och skapa bra relationer. Jag gillar när det är rättvist. Jag kan erkänna att jag är lagets farsa, haha, säger Manasse Kusu.

P17 går in på sin tionde dag i Warwick, England där U17-EM spelas. Många drömmer om det – få får uppleva det. Att representera sitt land i ett mästerskap. För Manasse Kusu blev drömmen verklighet.

– Det känns bra att vara här. Det är en dröm jag har haft sedan jag var liten. Allting är välorganiserat och vi har många svenska supportrar på plats. De är fantastiska och har gett oss hjälp under matcherna. De är alltid där och stöttar. Oavsett om det går bra eller dåligt. Jag är stolt över dem, säger Manasse Kusu.

Just under nationalsången är det dock spelarna som överröstar den svenska klacken som är på plats. Spelarna tar i från tårna och hörs ordentligt i gemensam skönsång.
– Jag älskar den. Det tog lite tid innan jag lärde mig texten, men nu sitter den. Det är väldigt speciellt när man blundar samtidigt och tänker "Nu ger vi allt, 100 procent". Det är mäktigt, det går inte att beskriva. Den känslan är helt sjuk. När vi sjunger, publiken kollar och solen är uppe. Det är en skön känsla, säger Manasse Kusu.

Sverige inledde U17-EM med en 2-0- seger mot Slovenien innan det blev en uddamålsförlust med 1-2 mot Norge i andra matchen.

– Vi har inte varit det bollförande laget i matcherna. Det vi har gjort bra är att när vi får våra chanser utnyttjar vi dem. Vi är snabba hem också när de anfaller, vi är starka i defensiven. Men förlusten mot Norge var tung, säger Manasse Kusu.

I morgon torsdag väntar tredje och sista gruppspelsmatchen. Den helt avgörande matchen mot Portugal. Vinst är ett måste för att nå kvartsfinalen.

– Som vi har sagt i gruppen: Vi har ingenting att förlora. Vi har tagit oss hit för att fortsätta göra bra ifrån oss. Det kommer att vara en tuff match mot Portugal, men vi kommer att ge allt vi har. Portugal kommer också att ge allt så det kommer att vara en krigarmatch. Det vi gjorde fel mot Norge ska vi göra bättre mot Portugal. Det är bara att köra. Jag tror att vi vinner, säger Kusu och fortsätter:
– Vi ska vinna mot Portugal. Jag är taggad. Jag vill bara spela den matchen. Jag vill inte åka hem nu, även om jag tänker på Norrköpingspolarna. Jag vill vinna. Jag kan också säga att jag väldigt stolt över grabbarna. Ingen trodde att vi skulle ta oss hit, men nu är vi här i England. Så jag är stolt över grabbarna och stolt över tränarna som har gett oss självförtroende. Jag vill även tacka att de tog ut mig till truppen.

Det är många som pratar om den fina sammanhållningen som finns i laget. Vad säger du om den?
– Alla pratar med alla. Jag tycker att vi är fantastiska tillsammans. Vi träffas inte så mycket i Sverige, alla bor på olika ställen. Men när vi samlas med landslaget känns det som att vi är bröder. Det är riktigt bra sammanhållning, säger Kusu.

Som i alla grupper har alla spelare sina roller. En av rollerna som Manasse tilldelades av några av lagkamrater var "Lagets pappa". Något han håller med om.

– Ja, så kan det vara på något sätt. Jag är rätt rak på sak och inte någon som fegar ur. I mitt lag i Norrköping har jag lite pondus. Jag kan säga till. Jag har ledarskap i mig. Man ska använda det på rätt sätt. Om jag ser att någon är ledsen på grund av någon annan försöker jag att få de sams och skapa bra relationer. Jag gillar när det är rättvist. Det kanske är därför de kallar mig för lagets pappa. Jag kan vara lite sträng också. Jag är så klart ingen tränare eller så, jag är ingenting. Men jag gillar bara att ha det bra i gruppen. Jag kan erkänna att jag är lagets farsa, haha, säger Kusu.

Gillar du att ta ansvar?
– Ja. När jag tar ansvar mår jag bra och utvecklas. Jag växer. Man får mer erfarenhet och lär sig mycket. Man utvecklas i livet också.

Hur kommer det sig?
– Först och främst har jag fått mycket självförtroende i klubblaget. Jag var uppflyttad i P17 när jag var 13-14 år. Tränarna trodde på mig. Tony Martinsson och Rickard Larsén. Det är de som har gjort att jag har tagit mig till dit jag är i dag. Tillsammans med tränare från min moderklubb Sleipner. Det är de två som har lagt grunden för mig. Trots att jag var med de stora grabbarna sa de till mig "Manasse, pusha på. Du har det i dig, få ut det. Har du något att säga var fri att göra det då". De pushade mig att jag skulle våga. Sen har det bara växt.

Klubblaget är IFK Norrköping som han tillhör och där han har gjort en hel del träningar med a-laget. För tillfället är han dock utlånad till samarbetsklubben IK Sylvia i Division 2 där 16-åringen hann med tre matcher innan han åkte till England och U17-EM.

– Vi har värvat lite nya spelare och vill gå upp i Division 1. Men vi har inte börjat jättebra, vi haltar lite. Innan jag åkte till England hade vi en vinst, en oavgjord och en förlust. Men nu när jag är iväg har det gått bättre och de har börjat vinna. Det kanske är bra att jag inte spelar med dem.

Vad har du för förhoppningar den här säsongen?
– Mitt mål är att hjälpa Sylvia upp i Division 1 och träna lite mer med IFK Norrköpings a-lag. För att nästa år vara med a-laget i IFK Norrköping. Sen får vi se vad som händer. Man får drömma. Sen kanske det inte blir av, men då får man bara fortsätta att jobba på.

Vad tror du krävs från dig för att nå IFK Norrköpings a-lag?
– Hårt arbete. Vara ödmjuk. Lyssna. Vilja. Att man tränar extra och vara redo när chansen kommer. Sen får man ha lite tur också.

Kusus fotbollsresa har gått snabbt. Det var inte förrän 2012 som mittfältaren började spela fotboll i klubblagsverksamhet i IK Sleipner. Detta i samband med att han kom till Sverige efter att ha flytt inbördeskriget i Kongo.

– Det är stor skillnad i Kongo jämfört med hur det är i Sverige. Med demokrati, med det sociala livet. Hur folk lever och lider i Kongo och vilka förutsättningar vi har i Sverige, men som inte finns i Kongo, säger Kusu och fortsätter:
– Vi spelade fotboll i Kongo också. Vi älskade fotboll. Men vi fick aldrig chansen. Ville du spela var du tvungen att komma till planen i god tid. Du kunde komma i tid och spela, men sen om någon som var äldre än dig kom dit kunde han peka på en och säga "Du, gå ut!". Och du kan inte käfta emot för där slår de direkt. Det är mycket våld i Kongo. Men om du äger bollen då kunde du få spela lite längre i alla fall.

En som inte kom med till Sverige från Kongo var Manasses pappa som tragiskt nog dog i kriget. Däremot tog Manasse med sig en annan kärlek till sitt nya land.

– När jag kom till Sverige älskade jag fortfarande fotbollen, men jag var inte särskilt bra i det. Jag ville börja spela i IFK Norrköping, men jag började i IK Sleipner istället. Jag vill även tacka min tränare där, Niclas Rydberg. Han är också en av dem som har gjort mig till den jag är nu. Han var där och hjälpte till. Ibland saknade jag skor, det var lite svårt hemma ekonomiskt. Då fixade han skor till mig. Han tog hand om mig och utvecklade mig. Sen gick jag till IFK Norrköping och nu är jag här i England och spelar U17-EM med Sverige och det är fantastiskt.

Senaste nytt: P17/01

Upplagt av: Johan Velagic