I Kista SC går människan först


Det finns en känd förening som gör anspråk på att vara "mer än en klubb". I så fall är frågan vad Kista SC är. Magasinet Fotboll besöker ett sällskap som vilar på stabil fotbollsgrund, men där människan alltid går före.

Ur Magasinet Fotboll #2-2017.

Platsen var Migrationsverkets matsal i Stockholm. Det var inte många timmar kvar tills bussen till Kiruna skulle gå. Sonja Dousa hade mött den okända kvinnans närmast desperata blick av en slump. Till slut kom kvinnan fram, slog sig ner och de började prata. Hon skulle strax åka drygt 120 mil ensam med två döttrar i en buss full med uteslutande nyanlända män.

Sonja Dousa kände obehaget krypa inom sig och ställde återigen frågan till handläggaren: "Kan ni inte hitta någon annan lösning, måste hon åka så långt med två små barn i en buss med bara män?"
Tjänstemannen ryckte på axlarna och sa lite i förbigående att om hon kunde tänka sig att låta familjen mantalsskriva sig hos henne, så skulle det kunna godkännas.

– Jag ringde till min man Ove och sa att jag hade en idé. Det där lediga rummet hos oss kunde ju fyllas upp. Både Ove och min son sa att det var okej. Sedan bodde de hos oss i tio månader. När folk undrar vad vi har för relation säger jag att det är mina extra barnbarn, berättar Sonja Dousa.

Det har gått nästan ett och halvt år sedan den där inställda bussresan. Det är slutet av april och i Stockholm vägrar kvicksilvret att kliva särskilt långt ovan nollstrecket. Inne i Kista SC:s klubbhus, beläget i historisk kulturbygd i Akalla by, är kaféet i princip fullt. Det pågår kortspel, en form av österländsk fyrmanswhist som heter "triumf ", samtidigt som myndighetspapper fylls i och läxor betas av. En handfull volontärer byter återkommande bord för att så många som möjligt ska få hjälp.

– Som förening var vi tidigt ute med att erbjuda hjälp till nyanlända. Vi startade öppna träningar med stöd av Idrottsförvaltningen och Stockholmsidrotten. Vi såg behovet av träffpunkter för dessa killar – det fanns också ett fåtal tjejer – utöver idrotten och startade därför upp språkkaféet i september 2016. Hälften av killarna som är här i kväll spelar inte fotboll, men de har börjat komma genom att de har vänner som spelar. Det finns killar som åker ända från Tyresö och Upplands Väsby bara för de här träffarna, säger Sonja Dousa.

Foto: Pontus Orre.

Trots att stämningen tycks genuint uppslupen fungerar klubbhuset också som terapimottagning. Ibland nås någon av beskedet att det blivit avslag på asylansökan. Ett oerhört tungt svar som får några att överväga till och med de mest drastiska alternativen. Bland annat därför finns Sohail och Sohrab Ehsanzamir på plats. De har liksom nästan alla besökare på språkkaféet rötterna i Afghanistan.

Men deras svenska historia sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden. Bröderna var tre respektive elva år gamla när de kom till
Sverige för 20 år sedan. Nu känner de att de vill ge något tillbaka till klubben och lokalsamhället som har betytt så mycket för dem. Så de är ofta på plats för att tolka, hjälpa och ibland trösta.

– Hur jag ser på Kista SC? Oj, det är svårt att förklara. Alla, och jag menar verkligen alla jag känner, har någon gång spelat här. Stämningen är extremt familjär. Det gör att flera spelare som har testat i bättre klubbar har faktiskt kommit tillbaka bara för att de saknar atmosfären som finns hos oss, säger Sohail Ehsanzamir, som enligt ryktet har väckt andra klubbars intresse från sin backplats.

Storebror Sohrab är däremot helt ointresserad av fotboll. Han fungerar mer som en marknads- och aktivitetskonsult på ideell basis. Sohrab pratar hellre om skidresor med de afghanska grabbarna och om hur klubben skulle behöva jobba upp samarbetet med näringslivet.
– De här killarna har ju ingen kännedom om hur Sverige fungerar och om ingen hjälper dem, hur ska de då bli en del av samhället? De hade exempelvis ingen aning om vart svenskarna tar vägen på vintern innan vi anordnade en resa till Romme för att åka skidor. Eller att bara ta med dem ut för att gå på en frusen sjö. Det är ju en fantastisk upplevelse som de aldrig
har varit med om, säger Sohrab.

Tack vare Sonja Dousa och hennes familj slapp Bayan Asfari den där bussresan till Kiruna.I klubbkaféet sprids ljuva dofter. Vi anar spiskummin, kryddpeppar, möjligen kanel och anis. I köket står Bayan Asfari och lagar en kycklingrätt i två stora tråg. Här har hon funnit en fristad där hon slipper inbördeskrig, hederskultur och ett liv på flykt. Och i en buss full av nyanlända män. Kista SC har lyckats ordna en heltidstjänst i kaféet åt henne.
– Det är klart. Ni kan bära ut till de andra, säger Bayan Asfari och börjar metodiskt att lägga upp en mustig kycklinggryta på en rad tallrikar.

De nyanlända grabbarna tar en paus från skolarbete och kortspel. Tallrikarna skickas ut i högt tempo och det är på håret att de räcker åt alla. Bayan Asfaris två döttrar hjälper till med såväl på- som avdukning. Om den där Kirunaresan hade blivit av hade det säkert kunnat gå bra ändå. Allt hade förmodligen varit bättre än det elände de upplevde i hemstaden Idlib i norra Syrien. Men att de trivs med sitt nya liv råder det ingen tvekan om. Och banden till Kista SC, men kanske framför allt till Sonja Dousa, är starkare än Bayans kryddblandning.

– Fotbollen är jätterolig. I Idlib fick flickor inte spela, det var jättetråkigt. Fast här är det nästan för mycket. Vi tränar typ tre gånger i veckan, vår tränare är galen, säger elvaåriga och äldsta dottern Leen på häpnadsväckande klockren svenska.

Kista SC:s klubbhus inhyser utöver kaféet ett kansli och en stor samlingslokal. Där anordnas allt från breakdance och qui-gong till Champions League-kvällar. I centrum av aktiviteterna återfinns allt som oftast Sonja Dousa. Hennes telefon ringer i princip hela kvällen. Är det inte en HBV-placering eller temporärt boende så är det något annat som måste lösas. Ibland handlar det också om fotboll, hur hon nu hinner med det.

– Självklart kan vi inte hjälpa till med allt. Men vi kan nästan alltid slussa vidare till någon som faktiskt kan hjälpa. Jag tror den fördel vi har är att 99 procent av våra ledare och tränare är härifrån. De känner för sitt närområde och därför har vi kunnat hjälpa ganska många, säger Sonja Dousa.

Sätter vi Kista SC i ett socioekonomiskt och geografiskt sammanhang blir föreningen plötsligt ännu mer spännande. Akalla by där klubbhuset finns har anor från bronsåldern och är något av det svenskaste man kan hitta i norra Stockholm. Det ligger naturskönt en kort
promenad från det arkitektoniskt trista torget vid T-banans ändhållplats. Bara ett par utsparkar bort ligger numera rikskända Husby där det mesta av mediernas rapportering handlar om brända bilar, stenkastning mot polisen och öppen narkotikahandel.

Och så har vi paradoxalt nog alla företag, från de små lokala entreprenörerna till it-jättar som IBM och Microsoft i omedelbar närhet.
– Från det offentliga upplever jag att vi har fått en del stöd senaste tiden. Men jag tror att vi skulle behöva jobba ännu tätare med politiker och tjänstemän. Från näringslivet har vi inte fått något, säger Sonja Dousa tar en klunk kaffe och tillägger:

– Fast vi får ta på oss lite ansvar för det själva. Vi har inte varit så proffsiga när det gäller den biten, men det håller vi på att bli. Självklart skulle vi vilja att de företag som verkar i Kista stöttade oss. På sikt kan de ju faktiskt också vinna på det. Inte minst med tanke på alla de unga människor som har kommit hit på senare tid.

Foto: Pontus Orre.

Sonja Dousa har också rötterna i annan mylla. Pappan är från Tjeckien, mamman från Tyskland. Under Pragvåren 1968 tog familjen emot en del av faderns landsmän som flydde efter Sovjets invasion. Förmodligen står en del av förklaringen till hennes engagemang att hitta där. Att finnas och verka i ett tufft område har nog också präglat hennes livsval.

Sonja Dousa sticker inte under stol med att sonen Benjamin, 24 år och ordförande i Muf, fick gå på skola inne i stan eftersom hon ville att han skulle lära sig svenska ordentligt. Men att flytta från Kista eller närliggande Husby, där de bodde tidigare, har det aldrig varit tal om.
– Hur det hade sett ut här om Kista SC inte fanns? Jag vet faktiskt inte, men klubben betyder nog enormt mycket för många, unga som gamla, säger Sonja Dousa, inte utan att låta lite besvärad av frågan.

Hon släcker cigaretten och sätter sig i bilen. Kvällen är kylig. Någon kilometer bort har damlagets träning på Ärvinge IP redan börjat. Sonja Dousa har lovat ett par av de yngre tjejerna att komma förbi. Lite fotboll måste hon ju trots allt hinna med.

Upplagt av: Text Juan Martinez - Foto: Pontus Orre