Strömsberg har fångat sin sista räv

Strömsbergs bruk byggdes 1643 och sägs vara Sveriges enda vallonbruk med järnbrukets alla delar väl bevarade. Här har flera avsnitt svensk filmhistoria spelats in; »Den goda viljan«, rysaren »Damen i svart« och »Vändkorset«. Foto: Ulf Lodin

Det var nervöst i första halvlek. Monotont anfallsspel, missade målchanser och pressade spelare. Seriefinalen i division 3 Norra Svealand kunde ha slutat hur som helst för Strömsberg. Plötsligt, i sjuttionde matchminuten, lossnade det och laget satte tre raka i Norrtäljeburen. Och så hade ett stycke fotbollshistoria skrivits på Hedens IP. Strömsberg var klart för division två.

Nu har segeryran lagt sig, eller åtminstone stillats. Men faktum kvarstår: Hur kunde en klubb i en by med knappt 200 invånare, som för bara fem år sedan höll på att åka ur fyran, vinna division tre?
- Vi är en liten bondklubb i det mörkaste av Uppland med ett högst begränsat upptagningsområde, utan tillgång till konstgräs eller duglig inomhushall. Det har tvingat oss till alternativa träningsmetoder. Spelarna, de flesta fostrade i klubben, är riktiga vinnarskallar, säger Johan Lindström, klubbens ordförande, när han ringer och bjuder in Magasinet Fotboll till säsongens sista utomhusträning.

För att komma underfund med den unika klubbkänsla, som sägs ligga bakom framgången, inleder jag min resa med en vandring genom brukssamhället Strömsberg.
Solen gör guldregn i Tämnarån. Leker med det vatten som drivit hyttans bälgar och hammarsmedjans drivhjul i 400 år. Sakta flyter det blå fram mellan vitrappade bruksbyggnader. Förbi smedja, masugn, kvarn och våghus, där det färdigsmidda stångjärnet vägdes före utskeppning.

- Nu tycker till och med jag att fotbollen börjar bli intressant, säger strömsbergsbon Kenneth Carlsson. Foto: Ulf Lodin.I slutet av Strömsbergs bruksgata, kantad av vitputsade arbetarbostäder från 1800-talets början, ligger en röd torparstuga med vita knutar. Fönstren är tätade med vitmossa. Här hittar jag Kennet Carlsson, invånare sedan 15 år. Han, precis som de flesta andra, blev förvånad när nyheten om hemmalagets framgång nådde honom.
- Jag är inte den flitigaste av åskådare. Men nästa säsong blir matcherna desto mer intressanta. Jag har alltid fascinerats av hur klubben lyckats fostra så många bra spelare och engagerat så många i ideellt arbete, säger Kennet.

I luften ligger en svag doft av tjära som minner om sotet och bullret som präglat miljön i århundraden.
Kennet berättar om den generationsväxling som ägt rum efter Stora Ensos försäljning av bruket och arbetarbostäderna. Då barnfamiljerna tog över pensionärernas forna hem. Något som inte bara skapat en sovande by dagtid. Det har också fått effekter för fotbollen.
Det är dags att köra den dryga kilometern till Hedens IP, där Johan Lindström väntar.
- Förr gick byns pensionärer här och pulade. Klippte fotbollsplanerna och städade byggnaderna. Nu måste vi sköta allt själva och det är en stor anläggning, säger Johan när han visar oss runt.

Ett besök på Hedens IP är som att resa 50 år tillbaka i tiden. Många av de faluröda husen är byggda kring 1912, året då klubben bildades. Flertalet har inte renoverats sedan 1960.
Johan låser upp klubbhusets gistna dörr. Miljön är museal. Stråtapeter, bröstpanel i lackad furu, kök med mörkbruna luckor och brunmönstrad plastmatta. Kokplattor som pryds av blommiga skydd i emaljerad plåt.
Han sätter på kaffe till spelarna. Förste man att anlända är Linus Lind, lagets mesta supporter. Han har knappt missat en match sedan han började följa laget som knatte.
- Det bästa med Strömsberg är att alla spelare har anknytning till orten. Jag följer sporten dagligen, på tv och Internet. Strömsberg är enda laget jag vill titta på även när de spelar dåligt, säger Linus och hejar på chefstränare Janne Lindström som parkerat träningsväskan i omklädningsrummet och nu tar för sig av Johans starka kaffe.

- Första året i trean var ett läroår. Andra året började vi anpassa oss till det tuffare spelet på plan, spelarna gick in med en helt annan inställning. I division tre hade jag hoppats på att bli bland de fyra bästa, men trodde aldrig vi skulle vinna, säger Janne Lindström. Foto: Ulf Lodin.Och visst är det något visst med klubbkänslan i Strömsberg. Det har det alltid varit. Här är fotbollen en byangelägenhet. Tittarsiffrorna talar sitt tydliga språk; näst högst i serien med ett matchsnitt på 240 par ögon. Flertalet spelare är söner till trogna föredettingar. Linus pappa Christer är en av dem.
- Tittar man på Stockholmslagen i division två, blir det tydligt att många spelare hoppar mellan klubbar och lag. Här har alla förutom Thomas Hedlund och Rickard Karlsson, som värvats från Gefle IF, spelat i uppemot tjugo säsonger, säger Janne Lindström.

Han betonar att de däremot uppmuntrar spelarna att i perioder testa vingarna i andra klubbar. Erfarenheterna de tar med sig tillbaka är ovärderliga. Och tillbaka kommer de. Mittfältaren Simon Grudeus, till exempel, befinner sig just nu i Kongo som fotbollslärare på en skola.
- Markus Norberg, anfallare, pluggar i Stockholm och pendlar till träningarna. Det vittnar om en klubbkänsla som inte finns på så många ställen, säger Johan.

Traditionens makt är således stor i Strömsberg. Men det måste väl ligga mer än så bakom framgången och den imponerande utvecklingstakten?
- Kontinuiteten, att lagsammansättningen varit den samma så länge, är förstås en jätteviktig del i framgången. Vi har inte haft en enda skada den här säsongen, vilket främst beror på att vi bromsat spelarna för att hålla dem fräscha till matcherna, säger Janne.

Initialt var det de usla förutsättningarna som tvingade Janne och hans bror Jonas, assisterande tränare, till alternativa träningsformer. En åtgärd som utan tvekan haft stor inverkan på spelarnas status, kanske främst genom brottningsträningen och Martin Lidbergs »3-komben-program« med styrke- och konditionsövningar.

Nyförvärv är ett måste inför nästa säsong om laget ska klara sig i den högre divisionen. Men läget utgör ett problem. Strömsberg har ingen naturlig inflyttning och från närliggande Tierp, där herrarna spelar i division sex, har klubben inte mycket att hämta.
- Vi ska bygga på det vi har, men alla vet att det kommer att krävas mer nästa säsong. På alla positioner. Vi måste spetsa laget, men det ska fortsättningsvis vara ett nordupplandslag. Det har ju varit ett framgångsrecept, säger Jonas.

Förhoppningen är att laget får tillgång till Tierps inomhushall och en konstgräsplan i Gävle.
- Vi behöver spela på en normalstor plan, inte leka fånga räv i små gymnastiksalar. Och utan konstgräs hamnar vi efter. Alla andra lag i serien har tillgång till konstgräsplaner, säger Janne.

Det är kväll och truppen är samlad. Laget delas i två och spelarna ilar ut i kylan för att riva av säsongens sista duell. Klockan är inte mer än sju, ändå är det becksvart på Hedens IP. Belysningen är under all kritik och kylan tränger genom märg och ben. Men det bekommer inte strömsbergarna. Med en träningsiver som för tankarna till ystra kalvar på grönbete, inleder killarna en rafflande strid på naturgräset. Vissa bara i shorts.
- Trots våra usla förutsättningar är killarnas inställning helt otrolig. Inte ett klagomål på hela säsongen. De har länge varit talangfulla, men nu är de riktiga vinnarskallar, säger Janne.

Artikeln är tidigare publicerad i Magasinet Fotboll #4-2009