Alm: Tränarbilan vilar i Superettan

Sommaren är tränargiljotinens tid i Superettan. I fjol rullade ett gäng huvuden före rötmånadens slut. Men i år har bilan haft rekordlång semester.

Supporterklubbar i Växjö och Landskrona har gjort sitt yttersta för att avbryta fallbilans sköna dvala i hängmattan. Klubbstyrelser i Öster och Landskrona har ivrigt uppmanats till att klä sig i bödelmundering och ge den upprörda fansmassan ett offer, en officiell syndabock för vårens förluster.
Förra säsongen fick Örjan Glans lämna Qviding i juni. I juli sparkade Sundsvall David Wilson och Mjällby övergav det delade ledarskapet när Thomas Andersson-Borstam tog över ensam och skiljdes från Peter Persson. Runt surströmmingspremiären sparkade Assyriska Zvezdan Milosevic och Ljungskile L-O Mattsson. Efter säsongen 2006 hade drygt 40 procent (sex av 14) av lagen i serien bytt huvudtränare. Sist att ersättas var Väsbys Per Apelgren, tre omgångar före säsongsslut.
Giles Stille har haft skäl att hänga läpp under året - men klubbens förtroende har han kvarMen supporterklubbarnas blodtörst till trots - Giles Stille är kvar, likaså Patrik Johansson. Och om vi räknar bort Mark Selmer - omständigheterna i Degerfors var som känt olustiga och speciella - har ingen Superettan-tränare hittills försvunnit från sitt uppdrag. Jag vill gärna tro att klubbarna har tränarrekryterat beundransvärt noggrant, löpande utvärderat de sportsliga resultaten med utgångspunkt i sina långsiktiga strategier och på så sätt stått stadigare än tidigare. Det vore vackert. Men det kan vara så enkelt att den envist jämna tabellen gör att styrelser liksom media fortfarande har svårt att bestämma sig hur säsongen ska bedömas. För de flesta lag är årets målsättning dessutom fortfarande inom räckhåll, även om jag nu räknar bort just Landskrona och Öster från de allsvenska platserna.
Det finns ett fenomen inom idrotten som kallas social maskning. Det handlar om att individer i en grupp ofta anstränger sig mindre jämfört med när de presterar själva. Lagidrotten är särskild utsatt, eftersom spelarna kan gömma sig och lämna över ansvar till andra. Thomas Andersson-Borstam berättade nyligen för mig att hans skadedrabbade Mjällby har haft 13,6 seniorspelare i snitt på träningarna sedan januari. Jag tror att det gör det nästan omöjligt för de träningsdugliga spelarna i Mjällby att känna att deras bidrag till gruppen är överflödigt eller att tycka att deras bidrag till gruppens prestation är svårbedömt. Även att förvänta sig att lagkamraterna ska anstränga sig mer än en själv, är ju svårt i en decimerad grupp. Ingen har alltså kunnat gömma sig.
Mjällby - smal trupp som levererarFå friska spelare har på så sätt blivit spelare som är mer närvarande, tänjer på gränser och presterar bättre. Det är oerhört intressant och imponerande. Jag tror att succélaget Åtvidaberg, som ärvde en rätt tunn trupp från i fjol och i sommar dessutom förlorat tre spelare, drar nytta av samma fenomen.
Det krävs en riktigt bra placering för att bli bästa nykomling i år. Bunkeflo har just passerat Sirius, men även Enköping skuggar inför upplandsderbyt.
Många spekulerar i hur bra IFK Norrköping är med allsvenska mått mätt. Det är ingen tvekan om att laget just nu hade slagits om medaljer, precis som de nio översta lagen i Allsvenskan.