16 november 2007

Andreas Alm utser vinnarna i Årets Superettan-gala

Pärlor, paljetter och popstjärnor.
Dessutom både liveåskådare och tv-publik.
Glöm all denna glamour när det är dags för Superettans inofficiella galaföreställning.
Galaföreställning på Enavallen. Andreas Alm summerar Superettan 2007.
Det sista Superettan bjuder på är välkomstdrinkar. Fråga Öster. Eller Häcken och Örgryte. Nyss uppvaknad från en natt i minglet på Hovet efter den svenska finrumsfotbollens festlighet beslöt jag mig därför för att hålla galan för vår fulaste, skitigaste och elakaste serie på en noga utvald plats: Enavallen i Enköping.
Den har längdhoppsgrop. Den har sex löparbanor.
Den har ingen publik eller mysig inramning att tala om.
Arenan har helt enkelt Superettan-karisma, en representativ skådeplats för de 16 lag som våndas mellan elitparadiset och amatörinfernot.
Dagen till ära var galavädret perfekt, kusligt förvinterbistert. Ensam ropade jag ut både nominerade och vinnare i årets kategorier, IFK Norrköpings dominans var som väntat stor, precis som i stora delar av serien.
ÅRETS LAG
Målvakt(er): Nuredin Bakiu, Norrköping och Fredrik Sundfors, Sundsvall.
Backar: Mikael Lustig, Sundsvall, Kristoffer Arvhage, Norrköping, David Leinar, Ljungskile.
Mittfält: Daniel Bamberg, Norrköping, Mikael Blomberg, Norrköping, Kristian Bergström, Åtvidaberg, Erol Bekir, Bunkeflo, Eirik Dybendahl, Norrköping
Anfallare: José de Oliveira, Häcken, Johan Patriksson, Sundsvall.
Kommentar: Utan hänsyn till att det här laget ska fungera bra tillsammans, tog jag ut de bästa spelarna 2007 i en 3-5-2-uppställning. Sundfors står hemmamatcherna efter bara två insläppta på Norrporten Arena. Hemvändare Blomberg nyttigaste tvåvägsspelaren i serien. Häckens brasse, även Paulinho kallad, hade bästa målsnittet och Patriksson gjorde flest spelmål.
Årets spelare: Daniel Bamberg. Här i aktion mot Mjällby.Årets spelare: Daniel Bamberg, Norrköping. Före höstskadan bjöd brassen på ett bländande spel. Läckra passningar, centrala utflykter och påpassliga avslut gjorde att "Peking" ett tag kändes som ett lag för övre halvan i Allsvenskan.
Årets nykomling: Bunkeflo. Härligt hårt om det här priset. Kanske gjorde det för året borttagna kvalstrecket i botten och extraplatsen i toppen att fler lag, även nykomlingarna, vågade mer än vanligt.
Årets tonåring: Enköpings Sebastian Rajalakso, 19, i konkurrens med Örgrytes superlöfte Ken Fagerberg, 18. Förre friidrottaren satte fart på högerkanten från början och gjorde flera viktiga mål.
Årets skyttekung: Gardar Gunnlaugsson. 18 mål är bra utan att vara fantastiskt.
Årets höstspurt: Bottenlaget Degerfors med Andreas Drugge i spetsen avslutade serien med sex raka segrar och blev ett mittenlag.
Årets utklassning: Ett formstarkt Sundsvall kom till Idrottsparken i juni för att bryta IFK Norrköpings förlustfria svit. Hemmalaget skickade hem norrlänningarna med svansen mellan benen, 0-5.
Årets poängkung: Eirik Dybendal, IFK Norrköping. Åtta mål och 16 assist av norrmannen.
Henrik Berger - Superettans siste 60-talist.Årets generationsskifte: Superettans siste 60-talist, Henrik Berger, Degerfors, gick ut efter 65 minuter i sista omgången. 19 minuter senare var en Berger på planen igen - då i form av sonen Emil, 16 år.
Årets tränare: David Wilson, Ljungskile. Mats Jingblad, Norrköping, var nominerad på finrummets gala men för mig går David Wilson före efter den formations- och taktikändring i somras som lyfte Ljungskile och Jörgen Wålemark.
Årets län: Östergötland. IFK i topp och 100-åringen Åtvidaberg överraskande sexa efter en stark säsong och fin spelarfostran.
Årets uppstickarlän: Uppland. Från inget lag i eliten till två på säker mark i Superettan.
Årets arena-iakttagelse: Inga löparbanor gick upp i Allsvenskan i år.
Årets missräkning 1: Häcken. Pangstart och pangavslutning räckte inte.
Årets missräkning 2: Landskrona. Inte ens en mängd skador räcker för att förklara bort en elfteplats.
Årets fiasko: Öster. Här illustrerat av Fredrik Gustafsons grimas i bortamatchen mot Landskrona.Årets fiasko: Öster. En brokig samling spelare med dålig respekt för Superettan och det egna lagbygget förpassade en klassiker till icke-eliten.
Årets fest: IFK Norrköping var i praktiken klart för allsvenskan så länge att klubben och spelarna hade svårt att jubla när återtåget väl säkrades teoretiskt. Men efter säsongen ordnade klubben och staden en folkfest mitt i city.
Året match: Ljungskile-Sundsvall i sista omgången. En klassisker. Norrlänningarna visade att alla i laget inte behöver tro på en vändning för att den ändå ska vara möjlig.
Årets föraning: Två tränare var märkbart upprörda över att få trodde på deras lag på upptaktsträffen i våras: Mika Sankala, Sundsvall, och Anders Grimberg, Bunkeflo. Det visade sig att de hade god koll på färdigheter och potential i sina lag.
Årets taktiska trend: Extrema överflyttningar i sidled i försvarsspelet och med det också svårigheter med bredd och fart i kontringsspelet.
Årets bordtennismästare: Jag själv. Ljungskile bjuder på ett pingisbord i den landsortscharmiga matsalen på H A Bygg Arena och för andra året i rad fick res- och tv-kamrat Niklas Jarelind se sig driven från hörn till hörn.